I Sundsvall har jag aldrig varit, nu ska jag till Sundsvall.
Det är mycket långt till Sundsvall, om man inte är där. Är man där, då är det kort. Om man är där jag är nu är det långt. Det är nackdelen med att vara på en plats. Att vilken plats man än är på finns det så många platser dit det är långt.
Vi premiärgick genom skogen i går, skogen inpå knuten, om man går uppför grusbacken, svänger höger och lämnar den civilisation som en rad sommarstugor innebär. Katten följde med. Det är ett av Franz "Thrash" Kafka (the artist formerly known as Klas Ingesson):s särdrag, att hon gärna är en hund. Hon går med oss ut på promenad. Hur långt vi än går. Det fick hon fan för i går. Femtio minuter genom huggormig älgskog (det var ett G med där). Sista biten ville hon bli buren. Som den stupade poet hon är.
Blogg kom inte på tal.
Vi somnade i soffan i stället.
Först nu kom blogg på tal, eller inte på tal, direkt, jag är ju ensam här, bara jag och annat folk, barn som inte är mina och föräldrar som inte är jag, och här talar vi inte med varandra, vi åker tåg och på tåg håller man käft, man håller käft och tittar ut, så det kommer inte på tal, direkt, men det kommer på tänk. Det borde bloggas. Det har ställts frågor, och ställs det frågor ska man svara på dem.
Nu svaras det på frågor.
P:son: Har jag förstått rätt att du även recenserar musik? I vilken tidning?
Ja, jag recenserar musik, jag är kluven till rollen men jag har den, jag har valt den. Att vara recensent är att ta saker andra har gjort och säga vad man tycker om dem. Det är inget sympatiskt sätt. Men jag hoppas att den utgångspunkten gör mig till en lite bättre recensent än jag annars skulle ha varit. Så jag fortsätter. För att jag vill, för att jag får, för att det är en dröm jag en gång inte vågade tro på. Och för att det är roligt, framför allt. Jag skriver om konserter i Aftonbladet, jag skriver om diverse i Värmlands Folkblad och så mycket jag har råd med för hårdrockstidningen Close-Up.
P:son: Lyssnar du på musik när du skriver?
"Picasso valde också Kristinehamn" skulle inte ha kunnat bli skriven utan Kaizers Orchestras "Ompa til du dör" (det där norska ö-tecknet orkar jag inte leta fram) eller The Hives "Tyrannosaurus Hives". I bitar spelade jag de skivorna, för det var bara de som funkade. De hade rätt rytm, rätt galenskap och energi. Och jag kunde varje ton och ord. Det är det viktigaste. Om jag ska ha musik när jag skriver, då får den inte ha en enda okänd känsla. Då störs jag. Då blir det för mycket. En typ av kortslutning. Jag kan inte skriva då. Lyssna och skriva, det är en sak för mycket, var för sig går det bra men inte på samma gång. Nick Hornby har sagt att han har musik när han tänker fram sina böcker och tyst när han skriver. Det är en metod jag prövat, för att kunna säga att jag skriver som Nick Hornby, och jag tror att det fungerar.
Ingela: Kan du inte berätta/förklara/motivera för mig vad som är så fantastiskt med Loes "Naiv. Super".
Den finner livets lösning genom att banka på en bultbräda. Genom att kasta en boll mot en vägg, genom lek och skoj. Det är existentiell höghöjdskris skriven på barnslig, lättläst och diskret påläst popprosa. Popprosa, vilket otäckt ord. Ska jag aldrig använda igen. Som något slags häxa. Men det är vad han skriver, och han skriver så jävla, jävla, jävla bra. Det är hela tricket. Att skriva så jävla, jävla, jävla bra.