Relationen till en korgstol, hur stark kan den bli?
Det kan bli en jättestark relation.
Jag längtar till den här korgstolen, hela dagarna väntar jag på den, hoppas det blir tid, ork, lust för den, för mig att sätta mig här, för att läsa och lyssna, titta ut och blunda, skriva. Inte i så rak ordning, emellertid. Inte så att jag tittar ut, blundar och börjar skriva, med ögonen ännu slutna, fylld av denna inspiration, uppfylld av utsikten. Så gör jag inte, riktigt. Men jag tittar ut helt klart, jag blundar och när ögonen orkar skriver jag. Så som nu. Och jag vill skriva mer här, hos er, vill skriva hela tiden, men jag hinner bara inte, det går bara inte, för det körs diskmaskiner och spisar och fläktar och jag minns inte allt, och det hamras plåt och dras sladdar och skruvas slangar och sägs fan också, det sägs både helvete och jävlar, Elton bygger ordförråd, och pengar mals ned i en liten Electroluxmaskin och upphör.
I korgstolen måste de pengarna limmas ihop igen.
Därför hinner jag inte skriva mer här, hos er, för jag måste skriva, skriva, skriva, skriva, skriva, skriva, skriva annat också.
Inte främst för pengarnas skull, egentligen.
Främst för magsårets.
Korgstolar har en bedövande effekt på magsår.