Arbetsvisum

Snart får jag inte skriva här mer. Det stör mig. Bara för att augusti tar slut, på så vis är det sagt. Sedan kan jag inte blippa in och trycka på mitt ansikte och skriva blablabla och tjoff, se de första orden under mitt ansikte på förstasidan. Går bara inte. Då är det över. Inte längre möjligt. Hur gärna jag än vill. 
Det är detta som stör mig.
När det inte spelar någon roll hur gärna man än vill. 
Jag skulle till exempel tycka mycket illa om att bli utestängd från USA. Bara som en första tanke. Jag vet inte varifrån den kom. Claes Malmberg, kanske. Han höll på att inte komma in, läste jag. Fick sitta i förvar och förhör och försvara sin rätt att gå på amerikansk mark. Jag förstår hur han hade det. De gånger jag åkt till USA, då har det där förvaret varit mitt normaltillstånd. De tycker om att förvara mig, amerikanerna. Varje gång ska det sägas "we gotta take a look at this", och så rings det på någon annan svart skjorta som tar mig till en annan svart skjorta som tar mig till ett väntrum där alla som väntar har mörkare hud än jag. Så nu kom jag att tänka på det. Hur illa jag skulle tycka om att USA slängde ut mig. Om de sa att hit får du inte komma igen. Disney World? Niagarafallen? Manhattans tjo och tjim? I din dröm, lilla vän, åk hem och dröm en liten dröm igen.
Jag skulle tycka så himla illa om det.
Inte för att jag ofta vill gå på någon boulevard i Los Angeles och undra varför jag är den enda som går, tills jag kommer på att alla åker bil, för att det är så in i helvete långt att gå dit jag har bestämt mig för att gå, men jag vill åtminstone ha den chansen. 
Jag skulle inte kunna tänka på något annat, om de slängde ut mig. 
Där inne finns en stor skylt för David Lettermans show, och i hörnet intill, liksom första vänstersvängen innan entrén, man känner ju igen allting, hela New York har televiserats, eller vad man ska säga, kanske televisioniserats, televisualiserats, på något sätt kavlats in i hjärnan och lagt sig till rätta, så när man väl står där är det som att stå i en sanndröm, så jävla patetiskt det lät, men så är det, och jag skulle bara få veta det, att där inne finns den där skylten för David Lettermans show, den finns i deras land, men de där människorna tänker hindra mig från att se den. 
Hur gärna jag än vill. 
Men de vet ju inget om mig, skulle jag tänka, om de bara kunde få chansen att lära känna mig, då skulle det bli andra toner, då skulle de säga hej när jag kommer, hej och hur mår du? Välkommen in, skulle de säga. Och jag, jag skulle säga tack. Som den harmlöshet jag är. 
Nej, jag skulle helt enkelt inte tycka om det. 
Jag önskar att USA aldrig stänger dörren för mig. 
Och just nu är Bokcirklar mitt USA. Nu sitter jag här i väntrummet. Snart slänger de ut mig. Mitt uppehållstillstånd går ut. Finns ingen tid till att stanna.
Hur gärna jag än vill. 
Så jag tänkte att jag skulle passa på att skriva något litet här, i alla fall, men det blev längre än jag hade tänkt, det var inte med flit, jag ber om ursäkt för detta, för jag tänkte bara tipsa lite tips. Om andra bloggare. 
Jag känner dem lite så där, det blir väl lite kompiskramar här, den ena ser jag ibland och den andra nästan aldrig, men jag vill tipsa om dem ändå, för att de också har lärt sig det där tricket som vi konstaterade att Erlend Loe kommit på:
Att skriva så jävla, jävla, jävla bra. 
Det kan de, och det gör de. 
Den ena kallar sig Vanillo, heter nästan Olof, bor i Karlstad, jobbar på en sådan byrå där folk har toppluvor på sig inomhus, springer en hel del, har ingen tjej, tycker inte illa om Ulf Lundell, tar fina foton på populärmusikkonserter och bör ofta läsas här. 
Den andra kallar sig Blaskagg, heter Jens, bor kanske i Jordbro, eller Högdalen, eller skogen, jag har aldrig riktigt fattat, kanske inte riktigt velat, men han har en tidning som brukar ha långhåriga män på omslaget, är lite obegriplig men bedårande, har tjej, tycker om skorpor och dödsmetall och bör läsas här av alla med ett hjärta.