Att skriva är att tänka. Att läsa är att tänka. Att läsa är ett sätt att skriva. Att skriva är ett sätt att leva. Att läsa är ett sätt att leva. Att läsa är ett sätt att leva många liv under ett enda.
Jag ska försöka svara på Mattias fråga hur och när jag började skriva.
Hur kommer det sig att så enkla frågor kan vara så svåra?
Men: Alldeles från början. Man kan kanske nästan möjligen egentligen säga att jag började skriva genast när jag lyckades få ihop en haltande mening. Att det fanns någonting i detta skapande med ord, med bokstäver, som genast kändes som mitt. Att jag erövrade orden. Det var nog en av mitt livs största aha-upplevelser när jag knäckte läskoden som fyraåring, själv, när jag plötsligt förstod bokstavssystemet och hur man tyder dessa tecken, efter att en tid ha lyssnat och frågat och letat efter en ingång i denna värld. Det låter pompöst, men det är det ju också. Stort och identitetsskapande! Av ord kan man skapa någonting alldeles eget.En berättelse. Sig själv.
Så här ser min skrivhistoria ut. Kanske lätt förenklad:
Skrev sagor som barn.
Tonårslyrik.
Noveller och lyrik som nästanvuxen.
Dramatik under studietiden.
(Lyrikstopp! Lyrikbojkott!)
Vuxen. Debutverk: Novellsamlingen kärlek kärlek hurra hurra (Söderströms förlag, 2005)
Mera dramatik, skriver pjäser också i mitt vuxna liv, främst för egen fri teatergrupp
Bilderbok tillsammans med illustratören Lena Frölander-Ulf: Sagan om prinsessan Bulleribång (Söderströms, 2006)
Radiodramatik! (Premiär i sommar, i augusti med radiodramat Droppar, Radioteatern, YLE)
Romanen Fem knivar hade Andrej Krapl(Söderströms/Modernista, 2007)
Ny roman på gång.
Och när jag blir gammal: mera lyrik!