Avlusad & nyöversatt packar jag mina saker för att överge stan och inleda sommalivet, nomadlivet. (Alla dessa släktingar, alla dessa olika platser, alla vänner och familjen – så hysteriskt, men ljuvligt.)
Det finns bättre sätt att inleda sommaren på än med skolsäsongens sista lusangrepp. (Min son är sju år. Ofta sitter vi med våra huvuden tätt ihop och vi sover ibland på samma dyna. Hans löss är också mina, alltid.)
Jag skulle föredra att inleda min sommar med säsongens första jordgubbar eller nypotatisar, inte med de sista, desperata lössen. Men tröstar mig med att de kanske har sin funktion, som en hälsosam spricka i vår skandinaviska renlighetsiver, och den västerländska hälsofascisten i mig får sig en välkommen törn. Och jag skäms för att medge, men kan inte låta bli att också betrakta dem som skönlitterär material. Kanske inte lössen i sig, men känslan av att vara besudlad & angripen, bebodd & parasiterad.
Jag får en viss Raskolnikovkänsla av dessa tarvliga löss; känner mig nedgången och tärd, hålögd och kallt överläggande. (Mord, bara lusmord, men ändå. Kallt förintar jag parasiterna.)
Blir nästan besviken när jag inser att jag inte är en Raskolnikov, inte alls – trots lössen och min hålögda jagade blick (på grund av nattläsning – har nytt fått den finska översättningen av Fem knivar hade Andrej Krapl!) så är jag fortfarande rätt välvårdad, rätt balanserad. Avlusad och ren.
Och nästan besviken på det avdramatisernade med att få löss fjärde gången, jämfört med mitt äckel, själväckel, när jag som vuxen hade löss för första gången.
Och så bloggar jag om det, skriver om det för avdramatisera lössen.
Samtidigt som jag klamrar mig fast vid mikrodramatiken som den författarparasit på livet jag ändå är.