En plågsamt vacker majdag vid Haväng på Österlen läser jag Anders Paulruds sista bok Fjärilen i min hjärna. Boken handlar om författarens döende i lungcancer. På ett underligt sätt blir den vackra platsen kongenial med min läsning: vad är det egentligen vi tvingas ta avsked från när vi dör? Och under vilka omständigheter?
Paulrud är osentimental, det förestående avskedet från världen konkretiseras i små vardagliga iakttagelser och göromål: ett märkligt träd utanför hans fönster, gamla foton vars innehåll djupnat med åren, dyra kostymer som borde skänkas bort medan tid är. Men här finns även skildringar av livsfesten, allt det ljusa och sinnliga: rödvin, vänskap, bullrande skratt och kalla ostron på en bistro i Paris. Och så cigaretterna förstås, som drar honom i graven, men som han nu inte kan – eller behöver – låta bli. Boken är en studie i den svåra konsten att ta avsked; att filosofera är att lära sig dö, har någon sagt.
När jag slår ihop boken känns allt omkring mig mycket närmare: det envisa havet, gladorna som hänger över rapsfälten, hästar i varmröd kvällssol – till och med triften har något stort över sig i den här belysningen. En fläkt av det som kallas mening drar förbi.
Men i den sena majkvällen är det ett annat avsked från världen som inte lämnar mig någon ro. Det handlar om den unge amerikanen Kevin Green, född 1977, vars avrättning med giftinjektion obönhörligt närmar sig. Den ska äga rum i ett fängelse i Virginia tisdagen den 27 maj 2008 klockan 21:00 amerikansk tid. Om några timmar alltså, då det är mitt i natten svensk tid, och jag förväntas sova. Givetvis blir det ingen sömn.
Vad Green gjort sig skyldig till är fruktansvärt: 1998 rånade han en livsmedelsbutik på 9000 dollar och sköt ägarparet Lawrence och Patricia Vaughan. Mannen överlevde, men kvinnan dog. För detta dömdes Green till döden av en delstat i det land som anser sig vara synonymt med västerländsk civilisation.
Green placerades på Death Row för åtta år sedan. Hans försvarare har sedan dess gjort allt för att få honom benådad, eftersom man anser att han är förståndshandikappad. Nu, efter ett flera månader långt moratorium, återupptar USA – med besked – sina många uppskjutna avrättningar med giftinjektion. Högsta domstolen har nämligen, efter ett visst övervägande, bestämt att giftinjektioner är förenliga med konstitutionen. Datum fastställs och dödsdomar verkställs. I förhållande till en diktatur som Kina är USA en småskalig amatör, men bland så kallade demokratier är USA i mästarklass.
Frågan som föranlett moratoriet är absurd: är giftinjektion en inhuman avrättningsmetod? Samma fråga brukar ställas när man diskuterar olika metoder vid djurslakt. Vad kan vara humant när det gäller att döda, att effektivt verkställa det yttersta straffet, den mest lyckade våldshandlingen?
Det finns olika meningar i frågan. Vissa hävdar att giftinjektion är ett utmärkt sätt att ta livet av en människa. Delinkventen spänns fast vid en brits med armarna utsträckta. I denna ställning – välbekant i den kristna ikonografin – får den dödsdömde chansen att yttra sina sista ord. Sedan rullar det hela igång: först en lugnande injektion, därefter en som förlamar alla muskler utom hjärtat. Sist är det hjärtats tur att förlamas.
In i det sista försökte Greens advokater få honom benådad. Avrättningen skulle inledas klockan 21:00, men sköts plötsligt upp en timme i väntan på besked från högsta ort. Detta kom slutligen, i form av ett avslag. Avrättningen genomfördes, och klockan 22:05 förklarades Green död. Föreställ dig den sista timmen.
Greens Final statement: "No, I don’t got nothing to say."
Magnus Halldin