Översättningar, visst är det någonting magiskt med översättningar!? Och med översättare. Tänk att de finns, de här människorna som kan ta en textkropp och ge den en ny dräkt, klä texten i ett annat språk, utan att förlora själva kroppen och textens innersta väsen! (I bästa fall, alltså.)
Jag är stum av beundran.
Det är någonting magiskt med denna process. Bakom all framgångsrik magi ligger det möda och uppfinningsrikedom och kreativitet. Men också lojalitet och inlevelse. En paradoxal förmåga att skapa nytt av någonting redan skapat.
Jag väntar på den finska översättningen av Fem knivar hade Andrej Krapl.
Och jag har förmånen att kunna läsa översättningen – jag kan finska, det är inte mitt modersmål, men jag känner språket tillräckligt väl för att kunna läsa på det. Det känns som en förmån: att få möjligheten att läsa sin egen text, sedd genom någon annans ögon, att få läsa en tolkning av det innehåll och språk som är mitt.
Samt alltid: risken att bli missförstådd, feltolkad.
Också som läsare tänker jag på översättandets magi.
Och på hur många böcker man inte kunnat läsa om de inte översatts.
Men ibland läser jag också en översatt bok och undrar om det fadda språket är översättarens kongeniala återskapelse av en struntbok, eller kanske helt enkelt ren inkompetens! Kanske boken var bättre än översättningen? Kanske tvärt om? Kan man alls säga samma saker på olika språk? Vad ändrades på vägen, vilka nyanseringar försvann, uppstod.
Eller är det kanske till och med precis samma bok, på olika språk.
Förresten! Från översättningar till svenska debutverk:
Nu inser jag, för sent förstås, att jag så gärna hade varit med om Hey Dolly-cirkeln! Men men men jag har inte boken och har inte läst den.
Äsch.
Då får jag väl fortsätta vara cirkelnyfiken på avstånd.