Jag vill att alla ska tycka om mej. Jag skojar inte, jag vill att ALLA ska tycka om mej. Hade jag så träffat Åke Green hade jag velat att han skulle tycka om mej. Jag kan inte komma ifrån tanken att jag blonderar mitt hår för att det ska utstråla godhet och oskuld och vänlighet. Samtidigt svaga spår av en frän doft av kemikalier och spänning. Jag tänker mej att det är sexigt. Jag vill gärna vara sexig.
Framför allt vill jag inte göra någon besviken. Oj! Måste dubbelkolla. Nej, det stog inget i mitt bloggavtal med mej själv om att jag inte ska skriva om mina komplex. Jag misstänker att det är en sån sak som står i det finstilta, men skit samma. Så här är det: Jag vill inte göra någon besviken. Jag vill att alla ska få precis det de vill ha av mej. På så vis kommer de tycka om mej. På så vis kommer jag tycka om mej. Varje gång någon ringer till mej och vill träffa mej försöker jag säja ja. Varje gång jag får mejl får jag ont i magen om jag inte svarar på dem. Varje gång någon ringer mej svarar jag. Skulle så Åke Green ringa mej skulle jag svara. Sen kanske jag skulle vara otrevlig, för vissa kan man ju bara inte vara trevlig mot för att de inte förtjänar det. Men det skulle ändå kännas så hemskt. Att Åke Green inte tycker om mej.
Jag har inte ens några barn. Jag har flexibla studier och ett deltidsarbete. Jag borde ha hur mycket tid som helst till att vara världens mest perfekta vän. Och världens mest perfekta skribent och elev och våffelförsäljare och dotter och flickvän och syster. Samt världens mest självständiga individ som inte faller i fällan av att vilja vara alla tillags.
Och jag ska aldrig skriva bekännelselitteratur trots att det är allt jag vill. Då skulle folk bli besvikna.
***
Gällande Stockholm: Mina anklagelsepunkter mot rikets huvudstad rör delvis stadsplaneringen och klimatet, dels en mentalitet som jag vet inte innefattar varje stockholmare men väl en del. Eller i alla fall den delen jag oftast stöter på. Som lockar fram mina sämsta sidor. Får mej att stå och vräka mej i mina medelmåtiga bedrifter och försöka vara snygg och avslappnad. Prata om bostadspriser eller dricka kaffe som kommer från små patroner som man har i en låda av ekträ och sen stoppar i en svindyr maskin tillsammans med såna där double income no kids.
Kanske är det bara det att allting ställs på sin spets där. Min klänning blir lite för kort och skrynklig och håret lite för illa klippt och mina vänner så långt långt borta. Och just det, tunnelbanan är så jävla skabbig.
Äh. Nu ska jag sluta lite med detta eviga gnällande och självömkande och återfå lite värdighet. Kanske rader allt det här. Eller nej. Det skulle kännas som waste of precious time. Istället ska jag göra micromiddag och tänka på konsten. Höh.
Flaggan i topp/
amanda
PS. Läste nästan hela Duvan och lejonet av Ylva Eggehorn på tåget hem från Stockholm, jag började nästan gråta. Det händer ungefär aldrig när jag läser. Det var något så otroligt smärtsamt i den, hur Chania blev lämnad av Augustus. Jag ville bara slänga mej på telefonen och ringa till alla jag tycker om och inte tycker om att de måste lova att aldrig nånsin lämna mej. Jag gjorde det inte. Självkontroll är en attraktiv egenskap, har jag hört.