Solen skiner över Svalove. Det är en av mina sista skoldagar. Jag sitter på terassen och läser ansökningar till nästa års skrivarlinje. Vi är fyra skrivartvåor och två lärare som gör intaget, imorgon är det heldagskonfererande. Det är otroligt märkligt. Det är så många som vill gå och finns plats för så få. Det vore så intressant att få träffa alla som sökt, se vad som finns bakom standardbreven om barndomens sagoförfattande, det brinnande litteraturintresset och hur gärna man vill gå i en utvecklande miljö bland likasinnade. Som om det inte låg i undertexten. Jag försöker minnas vad jag själv skrev när jag sökte. Det är ett svart hål. Jag måste ha förträngt det.
Tisdagen var första dagen i resten av mitt liv. Det sunda och hälsosamma. Det gick skitbra.Den logiska följden borde varit att igår var andra dagen i resten av mitt liv. Det var det inte. Det var den sjutusendenånting dagen i mitt gamla liv. Eller den första i ett annat resten av mitt liv. Den var inte hälsosam. Inte dagen idag heller. Jag ger upp. Jag kommer förfalla till oigenkännlighet inom loppet av några år. Jag accepterar det. Jag är en slappis.
Och i övrigt? Inte mycket nytt under solen. Men solen. Och syrenerna. Och det lilla livet i sin linda.