Vad är det som utmärker en riktig minneskonstnär? När jag försöker ta reda på det inser jag att det inte finns så
många gemensamma drag för mästarna i denna underliga konst. Några av de största entusiasterna tävlar i den
hopplösa gren som går ut på att memorera pi-decimaler. Enligt Pi World Ranking List räknade kinesen Chao Lu
i november 2005 upp 67,890 decimaler, felfritt. Sedan råkade han säga fem där det skulle varit en nolla.
Denna recitation tog honom 24 timmar och 4 minuter. Jag kan inte låta bli att undra: vad är det som driver en
sådan människa?
Själv är jag hjälpligt bra på att memorera texter. Genom åren har jag samlat på mig ett skafferi som jag
ibland förströr mig med när jag promenerar eller har tråkigt i någon busskö. Det är ungefär som att vissla,
fast roligare. Och så brukar jag tänka att det är bra att ha lite litteratur i kroppen om man skulle råka
hamna i någon fängelsehåla under nästa världskrig.
Detta skafferi är för invärtes bruk och inget att kokettera med. Och man behöver inte lära sig så mycket
utantill för att inse värdet av ett inre bibliotek. Snart blir det ett behov, en medicina mentis.
Dessutom bjuder ett sådant bibliotek på ständiga överraskningar. Vissa passager faller i glömska för att
plötsligt långt senare väckas till liv genom någon sinnesretning. Texter kommer och går, beblandas eller
faller sönder. Ibland händer det till och med att man snyggar till någon formulering. Allt står en fritt.
Ett sådant bibliotek för med sig den ombonade känslan av att reda sig med lite. Erich Auerbachs klassiska verk
Mimesis – Verklighetsframställningen i den västerländska litteraturen är en uppvisning i denna sorts minimalism.
Boken skrevs till största delen under andra världskriget, då Auerbach levde i exil i Istanbul sedan han av nazisterna
suspenderats från sin Marburg-professur i romansk filologi. Under åren i Istanbul fick Auerbach erfara vad det
innebär att vara utan sitt vanliga referensbibliotek, den litteratur och de tidskrifter arbetet ropade efter.
Samtidigt öppnade denna brist för nya tankar, och kanske är det just den aspekten av arbetet som gör projektet så
livsavgörande och läsningarna så intressanta. Hans högre syftning var "att försöka förstå Europa", som han
uttryckte det. Metoden var att närläsa vissa passager som han funnit signifikativa och som genom att de dyrkas upp
öppnar hela verk och epoker. Han börjar hos Homeros och slutar med Virginia Woolf.
På samma sätt verkar i gynnsamma fall de lösryckta passager som utgör ens inre bibliotek:
de ska inte kräva någon motivering utöver sig själva, de ska fungera isolerade, tagna ur sitt
sammanhang, men samtidigt kunna väcka kontexten till liv genom sina stämningar. Helheten ska speglas i delen,
ungefär som sandkornet i inledningen till Blakes "The Marriage of Heaven and Hell":
To see the World in a Grain of Sand
and a Heaven in a wild Flower,
hold Infinity in the palm of your hand
and Eternity in an hour.
Här några fragment ur mitt viktlösa bibliotek en majkväll anno 2008:
Detta plågade mig, emedan jag förstod att det eviga och väldiga universum redan började att
avlägsnas från henne, och att denna förändring var den första i en oändlig kedja.
[I Borges novell "Aleph" finns denna dödsmeditation som inte lämnar mig någon ro. Samma morgon som
berättaren förlorat en älskad kvinna noterar han att en av stadens många cigarettannonser ersatts med en ny.
Rörelsen är omvänd den jag alltid haft i min föreställning: här är det i stället vi levande som avlägsnar oss
från den döda. Inte tvärtom.]
Erst jenseits der Kastanien ist die Welt.
[Paul Celan öppnar en dikt med denna oöversättliga rad. Samtidigt öppnas hela hans författarskap:
raden pekar ut en avlägsen plats, ett bortom, ett förhållande till tid och rum. Det räcker med en
flyktig bekantskap med Celan för att förstå hur central denna mening måste vara för hans verk. Alltid detta bortom.]
away dream all away
[Becketts makalösa enrading, publicerad i en fransk antologi 1981. Helheten är här detsamma som delen. Och omvänt.]
Dagen förgår, den mörka, heta och "livlösa" Sevillanatten bryter in. Luften
"doftar lager och citron". Mitt i det djupa mörkret öppnas plötsligt fängelsets järndörr och
den gamle storinkvisitorn själv träder långsamt in i fängelset med en lampa i handen. Han är ensam, dörren
stängs genast efter honom. Han blir stående vid ingången och betraktar länge, en hel minut eller två,
Hans ansikte. Till sist går han sakta fram, ställer lampan på bordet och säger till Honom: "Är det du? Du?"
[Storinkvisitorn möter "Honom" i Dostojevskijs Bröderna Karamazov. Ett av litteraturens största ögonblick.]
Magnus Halldin
För övrigt…
…kan den som vill resa med lätt bagage nöja sig med den makalösa antologin Texter. Från Sapfo till Strindberg.
Jag har skrivit lite utförligare om den på
LO-Tidningens kultursida.
…har jag den senaste tiden läst några utmärkta essäer i Joan Didions Att lära sig själv att leva (Atlas, 2008)
och Susan Sontags Där tonvikten ligger (Brombergs, 2005). I båda fallen rör det sig om klippböcker där man får
inblick i flera decenniers engagerat skrivande av bästa märke. Sontag skriver intressant om bland andra Barthes,
Borges och Sebald. Didions reportage är sammantagna ett försök att få perspektiv på den politiska utvecklingen i USA –
den äldsta texten är från 1961, den yngsta från 2005.
…kan man numera låta Google översätta exempelvis de engelska sidor man får fram i träfflistan. Jag roade mig med
att låta översättningsfunktionen göra ett försök med inledningen till Finnegans Wake.
Textens mysterier förblev oantastade. Hela boken ligger ute på
denna gräsligt fula sida.