… och mor är en orm. Och ormar skriver på natten!
Jag har familj och skulle kunna skylla på barn och hundar. Men svaret är tyvärr ett annat …
Jag är en obotlig nattsuddare och har alltid varit. Det är svaret på er fråga om varför jag skriver nattetid. Nattuggleriet har gått i arv från min far som satt och LÄSTE BÖCKER halva nätterna! Han fick mig t ex att som tonåring läsa ”Blecktrumman” och ”Flundran”av Günther Grass (den första fortfarande en av mina favoriter), liksom Sjöwall-Wahlöös dekalog, ”Ingenjör Andrées luftfärd” av PO Sundman mfl, mfl. Sundman har påståtts vara någon sorts nazistsympatisör och jag vet inte om det stämmer, men detta är iallafall en lysande bok (jag är mycket fascinerad av storslagna fiaskon, som t ex denna dödsdömda nordpolsfärd i ballong). Den har några av de mest svindlande slutrader jag någonsin läst. Jag ska se om jag hittar boken till imorgon.
Pappa läste och läste, läste och var på det sättet icke-representativ för män – även i hans generation. Tyvärr kedjerökte han samtidigt som han läste, vilket tog livet av honom alldeles för tidigt.
I många år arbetade jag på nätterna: som ABAB-vakt på Polishuset, på nattklubbar och i pianobarer, på radion och på TV. Jobbet kunde vara slut slut kl två, och sedan skulle jag hem, varva ned med lite läsning och till sist kanske somna vid fyra. Jag är helt enkelt inte programmerad för att gå upp tidigt och det har varit ett stående problem och en ren plåga när jag tvingats jobba på vanliga kontorstider.
Ibland har jag undrat om min enda chans är att flytta några tidszoner västerut. Jag läste en gång för länge sedan om en australiensisk nattmänniska som flyttade till Italien enbart för att förflytta sig fem timmar (eller hur många det kan vara?) västerut. Jag har faktiskt funderat på det ibland. Problemet är att jag då skulle hamna någonstans mitt ute i Atlanten. Kanske kan jag sitta med en laptop på en liten flotte och skriva?
Men allt är kanske egentligen en fråga om dålig planering. Mycket av det som skiter sig i livet handlar om dålig planering. Det är så jävla oromantiskt och oglamoröst och terylenetrist, men tyvärr är det nog så.
(Apropå Terylene®: hur många kommer ihåg Lapidusbyxan®?)
Hur ser mina dagar ut frågar du, Mattias.
Jag hyr en lokal, ett kontor, en skrivarlya om man så vill, i ett slags anspråkslöst ”kontorshotell” där det f ö mest sitter en massa yngre människor i designbranschen. Där på mitt rum har jag suttit med Sillen och plitat på min nya bok, idkat epost, egen marknadsföring samt det oerhört tröstlösa jobb som tillkommer då man som jag tvingats bli egenföretagare. Ibland gick jag en promenad med Sillen. Där rådde trevlig stämning i korridoren, och flera andra hade med sig sina jyckar, och alla var glada och hundarna svansade runt och fick kärlek av överallt.
Men efter nyår hade en niding (troligen förvaltaren) hängt upp hundförbudsskyltar överallt.
Plötsligt förvandlades min fina arbetsplats till ett fientligt ställe och jag har ännu inte kommit över detta dråpslag. Ett tag smugglade jag in Sillen bakvägen, men nu är det stopp för det också – efter ett par datastölder låstes den.
Det är ett jätteproblem, och nu måste jag skaffa: 1) en annan arbetsplats, 2) specialtillstånd för Sillens passage genom entrén, eller 3) en blindkäpp och svarta solglasögon.
Sverige måste vara världens mest hundfientliga land.
När familjen i somras åkte genom Europa såg vi hundar ligga under restaurangborden i Holland, medtagas i mataffärerna i Belgien, springa runt i hotellkorridorerna i England.
Bara i Sverige är de tabu överallt. Är människor mindre allergiska här än i resten av Europa? Jag betvivlar det.
Jag hyser allt medlidande med de gravt allergiska, men jag undrar om inte all denna steril- och hälsovårdshets faktiskt skapar en del av de problem som de ska skydda ifrån? Jag återkommer kanske till vad jag menar.
I övrigt gör jag på dagarna en del röstjobb, såsom speakning av skol- och dokumentärfilm, talsvarssystem, lyssningsguider till muséer, webbbaserade utbildningar mm.
Igår blev det inget bloggande på grund av social samvaro med syster och svåger och en del vin. Det var mycket trevligt, men hade jag försökt blogga efter det tror jag ingen (jag menar ingen) skulle velat läsa. Någon självkritik får man ha. Och måttlighet är en dygd.
Jag kände en gång en kvinnlig författare (jag låter hennes namn förbli höljt i dunkel) som gjorde ett seriöst, experimentellt försök att kröka till rejält på vin och skriva med det som bränsle. Den kvällen skrev hon så att den gamla Haldan blev strömförande! Hon hade flow! Hon var våldsamt inspirerad, fingarna dansade över tangenterna i ett lycksaligt skaparrus!
När hon dagen efter med dunkande huvud försökte läsa vad hon skrivit var det fullkomligt obegriplig gallimatias.
I musikbranschen kallas alkoholen ibland ”spelolja”. Tyvärr har jag under mina år i den världen sett många musikanter som gått ned sig i den oljekällan för att aldrig komma upp. Alkoholen stärker självförtroendet och ger vingar – tror man. Men det är verkligen en chimär, och rockmyten en honungsfälla. Väldigt sällan blir musikanten mer tonsäker efter åtta bärs.
Tack för att ni alla röstade på faktor X! Jag har denna gång skrivit i ett worddokument och ska klistra in hela texten i bloggen. Så slipper man den irriterande, sega fördröjningen på några sekunder också.
Och du, Ninni: jag har efterläst ganska mycket i din februariblogg och I LIKE. Inte mundiarré. Kul! Måste gå och köpa Enhet-pocketen nu, för nu vet jag ju att den finns.
Gunber, jag ska kolla Rosenblatt också. Verkar vara en krutgumma med skarp laddning.
Och Staffan: en mer förförisk blogg låter onekligen trevligt …
Gonatt!