Författarträff på Akademibokhandeln i Skrapan imorgon kväll.
Det är premiär för mig, och det ska bli roligt. Kanske kommer det några Lennonfundamentalister och ställer mig till svars? Å andra sidan kanske det inte kommer en kotte.
Det känns fortfarande så nytt och overkligt det där med ”författare” … trots att det har gått ett år sedan boken antogs och jag har haft gott om tid att vänja mig.
Jag kände en kvinnlig författare med många böcker bakom sig som efter sjunde boken fortfarande hade svårt att kalla sig författare. Hon tyckte det var förmätet, och svarade hellre ”jag jobbar på ett litet kafé” (vilket hon också gjorde). Andra titulerar sig självklart Författare från allra första början.
Det känns både smickrande och skrämmande att bli kallad författare, tycker jag. Förpliktigande. Bland det finaste man kan bli.
Jag har snart läst klart Ninni Holmquists fascinerande bok Enhet och tänkte också vara med i cirkeln på måndag – en annan premiär för mig!
I Enhet finns ju en vinterträdgård där ständigt samma klimat råder. Den fick mig genast att tänka på The Eden Project på Cornwall som jag besökte i somras. Det är ett jättekomplex av väldiga plexiglasbubblor som
byggts i landskapet, och inne i dem har man konstruerat biotoper från olika klimatzoner i världen, och där finns c:a en miljon växter av många tusen arter. Många av dem tycks blomma ständigt …
Syftet med Eden är att belysa växternas stora betydelse för miljön i samspelet med människan (och att locka besökande turister förstås).
Det är science fiction, som en konstgjord djungel uppbyggd på Mars. Man känner av sin litenhet där inne. Bubblorna välver sig enorma, högt ovanför ens huvud, och man kan gå i tropisk värme bland prunkande blommor, helt avskärmad från en en eventuell snöstorm utanför glaset (om man nu har sådana på Cornwall). Men bilderna gör inte riktigt rättvisa åt anläggningen, man förstår inte hur väldiga dessa kupoler är …
Kanske är det någon annan som har varit där? Kanske Ninni har varit där och hämtat inspiration?
Jag försökte anmäla mig till en cirkel om Ray Kluuns lätt maskerat självbiografiska bok En sorts kärlek, men den hade redan ägt rum, tyvärr.
Boken väcker en annan fråga om fiktion/fakta.
Han har ju skrivit om sig själv och sin älskade fru som dör i cancer alltmedan han själv pippar hit och dit som den värsta sexmissbrukare utan att ens fatta att det är det han är. Nåväl, han får skildra sig själv som han vill, det är ju hans frihet. Men vad skulle hans fru ha sagt om saken? Hennes kroppsliga och även mentala förfall skildras skoningslöst. Hon är arg, sur och stingslig. Stackars man.
Nä hon dör har han (för hennes skull) slagit i henne att han ändrat sig och blivit trogen – men det är ju inte sant. Han går på krogen och raggar brudar medan hon sitter hemma med stympade bröst, vätskefylld mage och kal skalle och litar på honom. Han åker direkt från hennes dödsbädd hem till älskarinnan för att få tröst. Det är väl det mest hjärtskärande. Dödshjälpstemat är också väl värt att diskutera, men det är för stort för att ta upp här. Det görs inte i boken heller.
Karln verkar rent juvenil med sitt krograggande, fotbollsnörderi och behov av att nedlägga kvinnor. Han reflekterar inte ens (som jag minns) över att gå i terapi och ta reda på varför han inte kan hålla snorren i styr åtminstone tills hans älskade fru dött, fast hon bett honom. Å andra sidan kunde han ju inte det innan hon blev sjuk heller, trots att hon hade så formfulländade bröst och så jävla snygg kropp!! Och så är han så lyckligt lottad och åtråvärd att han kan byta ut denna fägring när den inte är fager längre – mot ett par andra, hela bröst! Man vill vomera.
Vad är kärlek? Är detta verkligen en sorts kärlek?
Visst lämnar han ut sig själv mest, visst framstår han på ett sätt som en ärlig man i sin ynkedom, visst tar han hand om frun och hjälper henne jättemycket när han inte är ute och vänstrar, men jag har svårt att se det försonande i det eftersom han nu tjänar miljoner på att närmast kokettera med sin trolöshet.
Jag trodde benhårt på att slutet skulle innebära någon sorts självrannsakan, en vändning eller insikt. Men han funderar till och med på att ta med sig älskarinnan på begravningen!
Man har mycket svårt att tro att han i framtiden ska bete sig särskilt annorlunda mot sin nya kvinna. Särskilt inte nu när han är en rik och berömd författare – det är säkert många kvinnor som faller för det …
Tja. Kanske är det mina fördomar som slår över här, kanske är jag sur och kategorisk, en riktig Bitterfitta (!), och kanske är han egentligen en fin man. Visserligen har han enligt sig själv blivit kallad ”Europas största arsle”, men så långt vill jag inte gå. :-)
Boken är onekligen intressant och och tragisk, och den får människor i massor att gråta ögonen ur sig. Jag kunde bara inte ta den till mig, eftersom jag när boken är slut fortfarande inte förstår honom för fem öre, förstår inte vad han menar att kärlek är, förstår inte vad han vill säga och tycker bara jävligt synd om frun. Den landar liksom inte i någonting.
Men kanske är den per definition en BRA BOK eftersom den väcker så många motstridiga känslor? Många tycker att den är fantastisk för att de läser genom tårar. GP:s gråtande recensent lyckas skriva en lång anmälan utan att alls nämna otroheterna, han nämner bara i en bisats att huvudpersonen är "närmast sjukligt livsnjutande". Och så gråter han ännu mer. Kanske berör den honom på ett personligt plan? Och berör gör den – men mig berörde den illa.
Det fina i kråksången är att man får tycka olika.
Var förresten Leni Riefenstahls filmer bra filmer?
