Jaaa, just det Hasse, det var det vitsiga namnet på apparaten som oöverträffat opartiskt skulle dra kulorna till lottoraden, och som sedan sög ut för många kulor! Långsamt kommer det tillbaka till mig. Vilka minnen! Pa Neumüller, Bengt Bedrup!
Lördagsunderhållningar i storformat är något särskilt, iallafall var det det för oss på "Kanal 1" som skulle påannonsera dessa flaggskepp i direktsändning – ibland inklämda i dekoren eller på annat sätt låtsat delaktiga. ”Det kommer mera”! Minns ni den?
Och snart (nu på lördag?) börjar Ola Linderholms nya show ”Glasklart” – en frågesport där man inte behöver kunna så mycket för att vinna. Ska vi gissa på att det blir … succé?

Angående den stackars italienske forskaren jag skrev om igår: är det någon som känner igen den historien? Jag googlade desperat för att hitta hans namn, men misslyckades.
Jag funderar starkt på att någon gång skriva en bok om ett storslaget misslyckande. Jag tycker det är så intressant! Hur kunde man planlägga så illa? Vad trodde man innan? Vad var drivkraften? Varför gick det snett? Och vad hände med den som satsat hela sitt liv och all sin prestige och så gick det bara åt helvete?
ge mig tips! Tips, tips, tips!!

I fallet med ingenjör Andrée och hans två vapendragare i ballongen gick det ju så att de dog.
De skulle visa att Sverige var en upptäckarnation att räkna med, klå norrmännen och Nansen i kapplöpningen till Nordpolen 1897. Nationell hysteri rådde och det dödsdömda företaget gick liksom inte att ställa in, redan då var medietrycket för hårt och de var redan utsedda till hjältar. Men de behövde inte uppleva nederlaget och nationens nesa eftersom de dog och var borta. Deras lik hittades först trettiotre år senare. 


Strindberg skjuter isbjörn

De tvingades nödlanda ballongen (de hade inte hade räknat med att den skulle bli nedtyngd av is uppe i Norra Ishavet) och vandrade med tunga slädar i veckor utan att komma ur fläcken eftersom isdriften hela tiden tog dem tillbaka till samma punkt. Bara det är värt en mässa. Sedan insåg de till sist att de inte skulle nå fram till polen på detta sätt, och bestämde sig för att slå läger på en ö och vänta på undsättning, kanske övervintra. För att få maten att räcka åt de isbjörn. För att få fotogenen att räcka snålade de med kokningen, och så fick de trikiner och dog en plågsam död.

Sundman har lagt berättelsen i munnen på Knut Fraenkel, den ende av de tre som i verkligheten inte skrev något under resan (Andrée skrev dagbok och Strindberg skrev brev till sin fästmö).

Strindberg dör först, sedan Andrée, och så är Fraenkel ensam kvar i livet med kamraternas lik och miltals av ismassor runt omkring. Han vet att han ska dö.
Jag hittar inte boken hemma, har troligen lånat ut den, men slutraderna lyder ungefär så här:

”Jag lade mig ned bredvid Andrée. Hans ansikte var grått och insjunket.
Han var en gammal man.
Jag var ännu ung.”

Svindlande, eller hur?

Eva