Snart är det slut på min bloggofån, iallafall som daglig gästbloggare. Så ambitiös tror jag knappast att jag kan vara sedan … men jag ska definitivt vara kvar som medlem! Jag gillar verkligen denna sajt, den ger stor inspiration.
Med bestörtning inser jag att jag glömt en sak: att lägga ut en bild med paraplydrink på balkongen! Plötsligt blev det sommar och man gick med knäbyxor och sportade bara ben och svettades och man tappade sina solglasögon på IKEA och man hann liksom inte med! När jag började skriva snöade det och regnade småspik och var +1 …
I söndags var det iallafall så här i Tantolunden:
Sillen och Asta
Valpar, ja. Igår skrev jag ju om barn och moderskap apropå Vi måste prata om Kevin, och vidrörde tankar på hur det egentligen är med arv och miljö: kan ett barn födas ont och illvilligt? Eller formas man till ondska i moderlivet, eller den första veckan efter födseln då anknytningen till mamman kanske misslyckas, eller den första månaden, eller det första året? Och hur kommer det sig då att det finns människor som går igenom fasansfulla barndomar och ändå behåller någon sorts godhet och tillit till människor?
Vem kan veta.
Denna gamla stridsfråga om arv kontra miljö känns lika olöslig som teodicéproblemet (den omöjligt ställda frågan: hur kan Gud vara god och allsmäktig och ändå tillåta så mycket ondska?). Ingen vet och ingen kan bevisa något, kanske aldrig någonsin.
Det är därför det är så intressant med romaner om barn som Kevin eller Ben, som ställer frågan i ny belysning. För de gör väl det?
Eller kanske är det precis tvärtom: att alla skildringar av grymhet och ondska genom seklerna just skildrat dem som något medfött, kanske en förbannelse, djävulens verk, eller Guds (gudarnas) straff?
Möjligen är det bara under en mycket kort historisk tid – omkring hundra år kanske? – som vi försökt förklara ondska med psykologiska termer, och snart slås kanske det psykologiska fönstret igen för gott! Social- och psykoanalytiska förklaringar blir totalt passé, mänsklig ondska blir återigen något slumpmässigt, genetiskt, oförklarligt, eller ett straff för att man övergivit den rätta tron – inte bara i fundamentalistisk religion utan också i litteraturen. Eller?
Jag vet inte, jag bara slänger ut tanken, banalt och osorterat. Jag har inte läst tillräckligt mycket antikt och klassiskt. Hur är det med de grekiska, isländska, arabiska sagorna, medeltida sägner, 1700-talets pikaresker? Handlade ondskan om mammas brister där också? Kan någon litteraturvetare kasta ljus över detta?
Japan är för mig en vit fläck på kartan när det gäller litteratur. Jag har läst Kenzaburo Oe – en bok – och för övrigt ingenting. Japanska filmer förekommer ganska ofta, både drama och animerat, men varför läses det så lite japansk litteratur? Varför läser inte jag japansk litteratur, menar jag :-)? Är det någon som har något fantastiskt att rekommendera så tar jag tacksamt emot tips!
Hur ser de för övrigt på barn och utveckling i Japan?
Igår fanns i tidningen en bild från "Barngråtartävlingen" vid Sensojitemplet i Tokyo, en ritual som syftar till att ge japanska barn ‘god hälsa och gott hull’. Det barn som gråter högst vinner.
På bilden står två feta sumobrottare i såna där blöjliknande höftskynken som håller upp två förtvivlat gråtande barn. Mitt emellan står prästen (?) och skrattar glatt:
"Sumo crying baby contest"
Hur får de barnen att gråta? Nyper de dem, bakar in klipulver i blöjan, svälter dem ett par dagar? Man undrar vad det sätter för spår hos ett barn, att i skrikande ångest bli upphissat inför en folkmassa av en mastodont som också har pampers? Och sedan hamna i tidningar över hela världen. Vem var det som sa att Japan har en skamkultur?
Jag förstår inte. Men som sagt, jag har läst för få japanska böcker …