Sedvänjan att ställa sig med ryggen mot en husvägg, eller bara rakt upp och ner på en gata, blunda med ansiktet vänt mot solen och ett stillsamt leende, den är svensk (konstig mening det blev men jag orkar inte börja om från början), och utländska besökare i Sverige så här års brukar prata väldigt förtjust om det, det är fantastiskt att se det första gången. Men idag är det grått och det funkar inte för soldyrkan.
Misso är tyst. Men det kanske kommer mer om borgmästaren (det där har varken bekräftats ordentlig eller dementerats).