Om krönikor skrivs det alltid krönikor. En del av det offentliga samtalets motor är just krönikörer och deras vedersakare – publika strider som diskuteras på arbetsplatser och vid middagsbord. Krönikorna ger en god diagnos på samtiden, men man måste stå ut med en hel del: till genren hör som bekant den ohöljt privata tonen, krigsförklaringen och den åtföljande vendettan. Och det skrivs förtvivlat mycket trams. Men det fungerar, och minsta landsortstidning håller sig med en krönikör – gärna avbildad, ledigt poserande i helfigur.
Fördelen med krönikor är att man inte alls behöver dela författarens värdegrund för att ha utbyte av vad man läser. Det är ungefär som med konservativa litteraturkritiker: de man avskyr mest läser man med sadistiskt nöje. En sågning blir då garant för en viss boks förträfflighet, en hyllning åt ens egen smak.
Under några dystra krigsår, från 1940 till 1943, var Gunnar Ekelöf krönikör i Svenska Familjetidningen. Trots att krönikorna i första hand var brödskrivande märks tydligt den betydelse de haft för hans lyriska och essäistiska författarskap. Ämnena varieras djärvt och utmanande. I en fantastisk krönika från februari 1941 mediterar Ekelöf över tillvarons yttersta frågor under ett melankoliskt snöfall. Krönikan har en komplicerad syntax och en allvarlig ton, som känns en smula arkaisk för en läsare idag. Just därför vill jag citera en lång passage, ett slags motståndskrönika i det allmänna bruset. Håll ut.
“Ett sådant här snöfall fordrar ett kontemplativt sinnelag. Och att man har en stund ledigt så att man kan sitta vid fönstret och se ut. Det är melankoliskt men inte på ett betryckande utan på ett helande och lugnande sätt. Flingornas sakta, ljudlöst sjunkande lek med varandra innan de lägger sig till ro för min tanke till en gammal världsförklaring, enligt vilken ting och företeelser har sin grund i atomernas olika – och helt tillfälliga, slumpvisa – kombinationer med varandra under deras fall genom världsrummet. Det är en egendomlig, laglös teori – jag minns inte nu vilken som stått fadder åt den. Om det inte redan var någon av de antika grekiska filosoferna, fast teorien sedermera på sätt och vis upptagits av Giordano Bruno, den store å båle brände italienaren till vilken Shakespeares grubblande Hamlet står i skuld för en god del av sin melankoli. En underlig världsförklaring! – att tänka sig det hela som ett stort, evigt, för våra blickar undandolt snöfall, vars planlösa virrvarr och drifter hit eller dit av oss blinda (och själva under slumpens lagar levande) varelser uppfattas som det ena, det andra eller det tredje. Medan det stora snöfallet – som är verkligheten bakom apparangserna! – hela tiden fortgår utanför vår förståndsfär, utom våra sinnens räckvidd.”
Nej, det var inte bättre förr bara för att det skrevs krönikor av den här klassen, i en blaska vilken som helst. Men jag saknar den eftersinnande tonen och det långsamma tempot. Numera har man bättre publiceringsvägar, men otåligare läsare. De reflekterande texterna finns, men inte tiden att verkligen ta dem i bruk: det råder en brutal uppmärksamhetsekonomi i kulturen. Och det är ju ett faktum att för mycket läsning gör kroppen trött, det visste redan Predikaren – denne underbart poetiske skeptiker.
Avslutningsvis ännu några ekelöfska vändningar, till ledning för den stridslystne krönikören: “Människor är olika. Somliga söker kamp, andra sinnesfrid. Förutsatt att sinnesfriden inte är vanlig slöhet må båda ha sin väg.”
Magnus Halldin