Nunzio Giuliano hette en boss i Neapel. Han hoppade av camorran på sjuttiotalet då hans sjuttonåriga son hade dött av en överdos heroin. Han bröt med sin familj och flyttade från Forcella (som familjen Giulianos kvarter heter) till en annan del av Neapel. Sedan predikade han mot camorran. Han blev mördad i mars 2005, när jag bodde i Neapel. Mordet har aldrig klarats upp.

Efter hans död publicerades hans efterlämnade papper i en liten volym med titeln "Diario di una coscienza", ett samvetes dagbok. Det är en ganska märklig bok. Den handlar om hans uppväxt i kvarteret Forcella, om hans engagemang i kampen mot camorran, om buddhism och om kvinnans situation, med mera.

"Kvinnan  i kvarteren – ängel eller demon" heter ett kapitel där Nunzio Giuliano förespråkar utbildning framförallt av kvinnor. När män skaffar sig akademisk utbildning, skriver han, gör de en klassresa och lämnar camorrakvarteren bakom sig. De flyttar till borgerliga områden istället. Men om en kvinna från ett folkligt kvarter skulle gå på universitet (vilket enligt honom aldrig händer) skulle hon stanna kvar i kvarteret och använda sin bildning till att förädla och förbättra männen i sitt kvarter. Det är ganska gripande.

Nunzio Giulianos kvinnosyn är mycket syditaliensk. Antingen fördärvar kvinnan mannen, eller så förbättrar hon honom. Antingen är hon en demon eller en ängel. Kvinnan står närmare Gud eller Djävulen än vad mannen gör, eftersom hon är känsligare. En medeltida uppfattning, kan man säga.

Staten har svårt att göra sig gällande mot camorran i Neapel. Ett stycke ur Giulianos bok:

"Kära Staten, jag ber dig, var enad och i harmoni och låt oss lära känna, älska och respektera dina lagar, överge oss inte, lämna oss inte ensamma, låt ingen förinta och förtära dina lagar, din kropp och din själ".

Ja, ni hör, det är lätt hänt att man skrattar till lite åt den napoletanska känslosamheten. Jag kommer att tänka på den gamla ramsan "Tack för maten kära Staten, Ingvar Carlsson diskar faten", men den är tryggare.