Det som händer i Neapel vågar jag knappt rapportera om. Nu har författaren och banditen tydligen angivit själva borgmästaren. Källan är lite osäker, det kanske dementeras.

Paradox är en för ranglig eufemism för att kunna känneteckna Neapel. En kontroversiell figur vars roman säljs på Feltrinelli, en av de största italienska bokhandlarna; en bankrånare som har investerat mycket pengar i massor av affärer i Neapel, och som när han nu blir "pentito" (botgörare) väljer att peka ut politiker i andra partier än det som han sympatiserar med (MSI). Är det list? Är det "vissa saker men inte andra"? Jag vet inte men hoppas att allt går i rätt riktning.

Min ambition var att avskaffa maffiaromantiken. Vad är egentligen maffiaromantik? En vurm för hemliga sällskap, hierarkier, våld, ironi, att ta lagen i egna händer? Augustinus, kyrkofadern, skrev att det som inte är accepterat i verkligheten inte heller bör godkännas i fiktionen. Han var sträng, alltför sträng: man kan inte införa så strikta begränsningar av tanken. Det man slänger ut genom fönstret kommer in genom dörren. Men har man sett hur småpojkarna springer till mordplatserna med leksakspistoler samtidigt som temat till Gudfadern smeker sig genom gränderna är det omöjligt att tro att fiktion är någonting oskyldigt. Augustinus har iallafall i någon mån rätt (det finns en fantastisk bok av Anders Cullhed, Kreousas skugga, som handlar om synen på fiktionen under senantik och medeltid). Det är sent, jag ska försöka utveckla tanken i morgon istället, vill nu bara sända en hälsning till Crister, och alla andra själar, både vänner och fiender. För så ska det ju vara, är det sagt.