När jag var ute och högg ved nyss, kom jag på vad jag kan använda den här bloggen till – förutom att dela med mig av mitt liv och leverne och att prata litteratur och kultur och sånt.
Jag kan passa på att ställa de där frågorna som jag hittills aldrig har fått svar på därför att jag inte har vetat var jag ska ställa dem, och till vem. De där frågorna som dyker upp ibland när jag lyssnar på radio eller läser tidningen och som jag väntar och väntar och väntar på att någon där inne i radion eller i tidningen ska ställa och att någon annan därmed ska besvara. Eller att någon ska börja förklara av sig själv, utan att frågan har ställts. Men det händer aldrig. Och när jag nu högg ved kom jag alltså på att om jag ställer sådana frågor på bloggen, så kanske jag har tur att få dem besvarade, jag menar någon här på bokcirklar kanske vet hur det förhåller sig med en del av de där sakerna som jag undrar över. Eller har en teori i alla fall. Här kommer två sådana frågor:
1. Varför fick eller får inte Irak ha massförstörelsevapen för USA, när USA själv både hade och har massförstörelsevapen?
2. Varför är det rumsrent och feministiskt korrekt att säga att man tycker att det vore väldigt roligt och bra om USA fick en kvinnlig president, medan det är fult och sexistiskt att säga att det vore hemskt om USA fick en kvinnlig president?
Det var f ö en bra dag för vedhuggning idag. Jag gör det där en till två timmar varje veckoslut under vinterhalvåret: klyver upp ett veckolager som jag lägger i uterummet precis utanför ytterdörren, så att jag slipper gå ut och skita ner mig med det flera gånger under veckan.
Jag beställer visserligen hem färdigkluven ved, men jag har en sådan smal kamin – det är egentligen en kokskamin, och de är höga och smala – så jag måste klyva merparten av vedklabbarna lite extra. Och det är helt okej motion, så så sett är det mycket bra, men ibland är det inte alls kul, för jag kanske hellre skulle vilja ut och gå eller springa eller cykla eller vara inne och träna yoga eller göra något helt annat än att röra på mig, eller så gör vädret det hela till ett mindre helvete. Men idag var det så vårlikt, vackert knoppande och kvittrande och inte särskilt blåsigt alls med sydskånska mått mätt. Och dagsljuset varade länge, det blir inte mörkt förrän strax efter fem nu.
Årstiderna är ju förstås helt fucked up i år, det är svårt att bortse från, jag menar jag har aldrig nånsin tidigare sett att kirskålen är på väg upp i februari. Det måste vara rekord. Men ändå; även om vi står inför jordens undergång och vi alla inom kort kommer att brinna upp eller sköljas bort i syndafloden, så lever jag hellre ett kort liv med bra vedhuggnings- och joggingväder och snödroppar i januari och kirskål i februari och skyfall i juli och augusti än ett långt liv med snö och minusgrader hela vintern. (Snö är det garanterat äckligaste jag vet.)
Fast när jag tänker efter vore det nog ändå bra med en liten, liten köldknäpp, så att getingarna och fästingarna dog av ordentligt, för de blir nog inte lätta att tas med i sommar om det ska fortsätta på det här viset. (Getingar är det garanterat nästäckligaste jag vet.)
(Fast egentligen vill jag helst av allt leva på en frisk planet. Egentligen är jag förtvivlad och skamsen över hur vi bär oss åt här.)