Idag blir jag kort, för idag är jag trött. Jag brukar visserligen vara trött, men idag är det extra. Texten jag håller på att skriva är nu i ett enda stycke – tidigare var den spridd och spretande – och i morgon ska jag läsa igenom den med vakna ögon och se om den håller, om den duger, om den över huvudtaget HANDLAR om något. Det är meningen att den ska handla om textsamtalet, den typ av samtal kring texter som försiggår på bl a skrivarkurser. Jag har dels gått på ett par olika skrivarutbildningar och dels jobbat som handledare åt elever som går på skrivarkurser, så jag har en hel del erfarenhet. Och så. Men att skriva om det där: MAMMA MIA! Det var inte lätt.
Innan jag säger tack för idag, vill jag bara tacka dig, Harriet för din nya kommentar idag. Jag har inte så mycket mer att tillägga om frågan om organdonation i förhållande till Enhet, inte just nu i alla fall. Mer än att det är svårt för mig att veta, eller ens gissa, hur min berättelse får läsare att känna inför frågan om att donera organ.
Fast jag kan så klart tänka mig att frågan kan poppa upp i huvudet på en när man läser boken, och om frågan poppar upp kan nästa steg vara att man börjar fundera på var man själv står i frågan. Längre än så sträcker sig emellertid inte min fantasi. Men så länge vi har det på det viset i vårt land att vi själva får bestämma vad som ska ske och inte ske med våra organ efter vår död, så får man väl acceptera att folk kommer fram till olika ståndpunkter. Sen kan man ju diskutera om det verkligen är rätt att vi får bestämma det. Nu när kyrkan är skild från staten och allt. Och när det finns en del saker rörande en själv som man INTE får bestämma över medan man lever, så är det lite mysko – kan jag tycka, åtminstone ibland – att man får bestämma över sina organ när man är dödens död och rimligen inte kan ha någon användning för dem längre.
Nu är det tack för idag! Jag ska försöka vara piggare och roligare och spirituellare och talförare än så här i morgon.