Ja, det har faktiskt redan gått en månad. Tiden går fort när man har roligt! Äsch, vilket skitsnack förresten; tiden går fort oavsett om man har roligt eller tråkigt. Det är det där hålet, den där liksom Bermudatriangeln som ingen kan se och som tiden sugs in i och försvinner. Eller som David Bowie säger, eller i alla fall sa, en gång i tiden för typ en kvart sedan på 70-talet: "Time may change me, but I can’t trace time."
Jag är tacksam för den här skottdagen, den känns som en helt okej kompensation för den där timmen som försvinner om några veckor när vi går över till sommartid. När jag stressad jagar den där timmen under de kommande sju månaderna och förbannar att jag inte kan komma i tid till nånting utan att komma med både andan och hjärtat i halsgropen, ska jag tänka på den här dagen, att jag i alla fall fick den.
Apropå skottdagen så hörde jag ett inslag på Ekot på P1 nyss som gick ut på att folk jobbar gratis den här dagen, att landets alla arbetsgivare sparar (jag tror de sa "tjänar", men de måste ha menat "sparar") 5 miljarder kronor i år på att deras anställda jobbar den här extra dagen. Det var så jag kom att tänka på kompensation, för jag blev svårt förbannad på det där idiotiska inslaget, det är ju så att vartenda år får landets alla kontorsarbetstidsanställda flera dagar extraledigt utan minsta lilla löneavdrag på p g a jul och påskdagar och första maj och kristihimmelsfärds och allt vad det är. Det brukar röra sig om 7-10 dagar per år, d v s motsvarande 1,5 till 2 arbetsveckor extra ledighet med full betalning. Sällan talar man om hur mycket landets arbetsgivare går miste om där; det borde väl röra sig om 5 miljarder X 7 eller 10.
Så vad är problemet menar jag, med att jobba gratis en dag vart fjärde år — och det är inte ens säkert att det blir så ofta som vart fjärde år, för ibland måste väl även en skottdag infalla på en lördag eller söndag.
Allt det här gäller ju dessutom verkligen bara dem som jobbar kontorstid och som inte är egenföretagare. Så det är nog inte så många människor egentligen och då undrar jag liksom ännu mer vad problemet är. What’sthebigdeal??????????????? Men nåt måste de väl göra om skottdagen, journalisterna, och det blir väl lite tjatigt i längden att göra reportage om folk som fyller t ex 80 år den 29/2, men är de själva verket bara 20. Jagmenar den sortens matematiska små lustigheter har rätt kort bästföredatum, de är lite kul första gången man hör dem, och kanske andra också (för det hinner ju i alla fall går fyra år mellan gångerna), men har man själv genomlevt ett tiotal skottdagar i sitt liv så har man i regel hunnit tröttna.
Åh, gud, nu börjar jag redan känna leda när jag tänker på alla första-april-lustighets-nyhetsinslag, jag menar vi har ju det också framför oss. Jag är glad att jag inte ser på tv längre, det räcker mer än väl med P1 och dn:s och sydsvenskans nätupplagor
Nej, vet ni vad, mina kära vänner, nu måste jag göra mig i ordning, för jag ska för första gången sedan i julas lämna kommunen. Jag ska göra en uttflykt. Jag ska till Malmö. Jag ska till min revisor och lämna en fet pärm med vars innehåll han ska roa sig ett tag. Så jag måste faktiskt bryta här för att tvätta mig ordentligt under armarna, kamma håret, borsta tänderna, leta fram en tröja utan sotfläckar (man får lätt ju så lätt sotfläckar på ärmarna när man eldar i kamin) och ett par anständiga långbyxor utan hål i sömmarna samt damma av stadskappan och borsta stadsskorna och bege mig iväg på denna spännande lilla tripp.
Och eftersom jag inte vet om jag hinner återkomma hit ut i bushen innan min bloggtid här på bokcirklar är över, så passar jag härmed på att tacka er alla.
Tack för ordet!
Tack för att ni har läst och kommenterat och tyckt och tänkt och bjudit in till läscirklar, och jag har t o m fått ett kort, ett riktigt kort i brevlådan, på alla hjärtans dag som gjorde mig helt varm in i det där hjärtat jag har.
Det känns som om jag har fått nya vänner och ett nytt forum.
Så jag säger inte tack och adjö, jag säger tack och på återseende.
Till slut ännu en bild på mig själv för 23 år sedan i Australien, för att understryka dels hur egotrippad jag är och dels det där om att tiden nog kan förändra en men själv kan man inte vare sig spåra eller fånga den (Bowie):
