Jag ska nu försöka besvara Harriets kommentar till min kommentarkommentar i fredags. Det vore verkligen tråkigt om Enhet gör att ännu färre människor vill donera organ efter sin död. Jag hoppas att det inte är så. Den kritik av organdonation som finns i boken riktar sig ju annars till det där att avliva människor i akt och mening att donera deras organ till mer värdefulla människor – något som faktiskt sker på sina håll (eller i alla fall i Kina), även om jag inte kände till det medan jag skrev boken.
För mig själv handlar inte boken i första hand om organtransplantation, utan om hur vi värderar människor. Hur vi värderar varandra och oss själva. Jag ställde mig frågan om det finns ett oinskränkbart människovärde, d v s om vi är lika mycket värda hela bunten, oavsett yrke, civilstånd, årsinkomst, ålder, kön etc. Jag valde att koncentrera det hela kring barnlösa medelålders personer, eftersom vi lever i en tid då tillväxt och produktion är allt, och i detta ingår i högsta grad att producera barn – för produktionens skull. Och jag utgick väldigt mycket från mig själv och hur jag, som barnlös medelålders obehövd och tillika icke-säljande kulturarbetare, kände mig i den här tillväxthysteriska andan som rådde och alltjämt råder. Och jag kände mig rätt värdelös på många sätt.
Det där var utgångspunkten. De umbärliga människorna, kontra de behövda, var utgångspunkten. Sedan kom jag på det där med att de umbärliga skulle tvingas donera organ lite som en blixt från en klar himmel. Åtminstone upplevde jag det som en blixt från en klar himmel. Men det var nog i själva verket något i mitt undermedvetna som sköt upp i det medvetna i precis rätt ögonblick, för dels var det, om jag inte minns fel, ganska mycket tal om organbrist i början av det här decenniet, och dels hade jag själv tagit mig en rejäl funderare på min egen hållning till organdonation.
Tidigare hade jag någon förvirrad tanke om att eftersom jag inte ville ta emot någon annans organ om jag var dödssjuk, så skulle jag inte heller dela med mig av mina organ ifall jag blev hjärndöd. Det här var i mitten av 90-talet.
Men strax efter att jag tog körkort (jag gjorde det rätt sent) och köpte bil började jag få ett annat perspektiv. Dels ökade genast risken för mig att råka ut för en olycka med oreparerbara skallskador som resultat med flera hundra procent. Dels kom jag plötsligt på att vad fan har JAG med saken att göra? Bara för att JAG går här och tror att jag inte skulle ta emot någon annans organ, ska jag väl inte förvägra någon annan rätten att ta emot ett friskt organ av mig om jag dör i huvudet men blodet pumpar runt och håller allt organiskt vid liv.
Dessutom hade det ju kunnat gälla något av mina brorsbarn, kom jag plötsligt på, något av skulle kunna bli allvarligt sjukt och behöva ett organ, och de ungarna skulle jag nog kunna gå i döden för sådär i största allmänhet. Jag vet i alla fall med säkerhet att jag skulle skänka en njure till någon av dem, jag skulle inte tveka en sekund, och då framstod mitt tidigare resonemang som ren och skär idioti, därför att kan jag tänka mig att skänka en njure till en ung släkting, så kan jag nog fan tänka mig att skänka ett organ till någon annans släkting också, ung eller gammal. För jag menar, vi är alla någons släkting, eller hur? Sa jag till mig själv.
Och så ändrade jag snabbt som ögat mitt nej till ett ja i donationsregistret. Och numera känns det självklart för mig att om det finns något av mig som kan komma till användning den dagen jag inte själv behöver det så bara ta det och ge det till den som kan ta emot det och som har väntat längst. Detta inträffade så sent som ett par-tre år innan jag började skriva Enhet. Och jag hade den hållningen väldigt vitalt med mig in i skrivandet. Så därför vore det verkligen olyckligt, i dubbel bemärkelse, om boken får den effekten att folk blir mindre benägna att vilja donera sina organ.