Nej, nej, nej, nej, nej, jag missförstod inte utskicket från socialstyrelsen som kom i min brevlåda nån gång mellan senvåren 1995 och tidiga hösten 1996!
"Om du dör" stod det – som om inte vi alla skulle göra det.
Och sedan stod det – jag minns inte förstås inte exakt ordagrannt men det gick ut på – att det var nya regler nu, att tidigare hade det varit som så att om man inte hade sagt vare sig ja eller nej till organdonation, så betydde det nej. Men fr o m nu var det tvärtom: om man inte sa vare sig ja eller nej, så betydde det ja.
Jag minns detta väldigt tydligt, för jag hade just varit ganska allvarligt sjuk och (NU BLIR JAG TYVÄRR VÄLDIGT PRIVAT HÄR) opererat bort cirka en tredjedel av bukspottkörteln. Och jag gick omkring och tänkte att om det hade varit så att det inte hade varit möjligt att operera bort den där tredjedelen som var tillbakabildad och gjorde att jag inte kunde äta och dricka, utan det hade varit fråga om att hela bukspottkörteln måste bort och ersättas med en ny annars skulle jag då, så hade jag valt att dö (det var alltså vad jag trodde att jag hade valt).
Och det var då jag fick de där, enligt min nuvarande mening, förvirrade tankarna att om inte jag vill ta emot ett organ av någon annan så vill jag inte heller ge bort något organ. Jag ville begravas som jag var, hel och hållen och rätt ner i jorden utan kista (det var innan jag förstod att även aska kan ge bra gödning åt jorden – och det var framför allt innan jag började fundera på om JAG verkligen var synonymt med MIN DÖDA KROPP). Och då fick jag eld i baken och anmälde mitt nej snabbt som blixten till donationsregistret.
Sedan ändrade jag som sagt det där nejet till ett ja några år senare.
Jag tror att den här nya regeln från 1995 eller 1996 – som alltså antingen inte följs, eller har ändrats i tysthet; den kanske också tillbakabildades så att de till slut blev tvungna att operera bort den – kom strax efter att hjärndödsbegreppet trädde i kraft.
Är det ingen som minns detta brev från socialstyrelsen?
Samma höst som Enhet kom ut deltog jag i ett författarprogram, eller litterärt program eller vad det nu kan kallas, på nån liten scen i källaren på Stadsteatern i Stockholm. (Eller Stadsteatern kanske ÄR en liten scen i källaren? Nåja, det var i alla fall där i Kulturhuset vid Sergels torg.) Det var jag och P C Jersild som var författarna. Jersild hade just kommit ut med "Medicinska memoarer". Under samtalets gång kom vi in på det där med organdonation och "Om du dör"-brevet från socialstyrelsen, och jag berättade kort om min omvändelse i organdonationsfrågan, precis som jag gjorde för er här på bokcirklar för ett par dagar sedan – inte för att skryta om hur klok och insiktsfull jag blivit (inte först och främst i alla fall), utan i förhoppningen att en och annan som satt där i publiken också skulle omvändas eller i alla fall ta sig en aktiv funderare på saken. Och Jersild nickade bekräftande när jag blabblade på om det där brevet som presenterade den nya ja- och nej-regeln. Och han och jag kan ju inte vara de enda som minns detta brev.
Intressant bok förresten, "Medicinska memoarer". Den låter kanske inte så kul, men det är den.
––––
Åh, nu hände det något himla roligt! Jag har haft ett litet avbrott här i bloggeriskrivandet, för telefonen ringde. OBS! VARNING, VARNING! NU BLIR JAG VÄLDIGT PRIVAT IGEN: Det är så att jag fyller femtio i år (inte nu, ni behöver inte på något vis hurra och gratta och sjunga vihardenäran och kasta serpentiner och hålla tal, det är först i sommar), och de senaste decennierna har jag varit omväxlande likgiltig och omväxlande nära depressionens rand inför mina födelsedagar, men just den här gången ser jag fram emot att fylla år och det känns jättehäftigt att bli femtio. Det känns som något som är värt att fira, jag menar att ha lyckats klara livhanken i ett halvt sekel, det är faktiskt något av en prestation och en ynnest. Och jag har gått och funderat på det där med fest, att jag faktiskt för en gångs skull vill ha en, men jag har inte plats hemma med mindre än att det är jättevarmt och jättetorrt väder ute, för trädgården är stor som en park men huset är pyttelitet, och jag har definitivt inte råd att hyra lokal.
Men så ringde nu alltså en av mina gamla kära vänner och sa att hon och hennes man, som också är en gammal kär vän till mig, hade pratat om saken och kommit fram till att de väldigt gärna vill upplåta sitt fullt tillräckligt rymliga sommarhus, som ligger ett par mil härifrån, för min födelsedagsfest.
Fatta att detta är fantastiskt! Fatta vilka fina vänner jag har! Och fatta detta: de måste ju gilla mig! Fattar ni hur glad jag blir?
Om ni inte fattar, men känner att ni nog vill fatta: läs Enhet (ja, nu försöker jag göra reklam)! För jag har det lite grann som Dorrit i boken, innan hon hämtas till enheten. Jag är rätt fattig med svenska mått mätt, och borde egentligen inte ha fått lån för det här lilla huset eftersom jag enligt banken "får alldeles för lite över när månadens alla räkningar är betalda", men jag fick det ändå eftersom jag utan att flacka det minsta med blicken hävdade att jag "är van vid att leva på eller strax under existensminimum". Vilket de ju lätt kunde kontrollera sanningshalten i, och antagligen också gjorde.
Nu känns det plötsligt mycket roligare med det där korrekturet som jag ovillkorligen måste läsa klart idag.