Nu ska jag berätta om hur och när jag började skriva. Egentligen började jag i åtta-nio-årsåldern. Då skrev jag små dikter och små berättelser och skrev in dem i små block, illustrerade texterna och klädde omslaget med tyg och klistrade på etiketter med titlar. De hette "Dikter med mera" och "Dikter med mera 2" och så vidare. Min allra först dikt går så här:
Somliga ögon är stora och runda,
andra kan bara blunda.
Mina ögon är varken stora eller små.
Då är de liksom mitt emellan då.
På allvar började jag runt trettio, och då var det en kärlekssorg, ett havererat förhållande, plus en viss underliggane förvirring över huruvida jag var bi-, homo-, eller heterosexuell eller vad fan jag egentligen var för slags människa över huvudtaget, som satte igång det. Plus trettioårskris. Samt den lyckliga omständigheten att jag nyss hade sålt en lägenhet i Malmö och fått ganska mycket pengar för den. De pengarna skrev jag mer eller mindre slut på i en liten stuga i Arild vid Skälderviken i nordvästra Skåne. Arild ligger inte så långt från Höganäs, Mölle och Kullaberg. Väldigt vacker trakt. Jag hyrde den där stugan, som var en sommarstuga, från september till juni. Och var ledsen. Och ganska ensam. Och rätt mörkrädd också, vill jag minnas. Och då började jag skriva som en galning. Då lossnade det, kan man säga, för även om jag hade skrivit sedan jag var barn och alltid vetat att det var det jag ville göra, yrkesmässigt, när jag blev vuxen, så kunde jag aldrig komma på något riktigt angeläget att skriva om. Det blev mest formövningar och en massa pretentiöst tjafs – så pretentiöst att jag märkte det själv redan i skrivande stund. Jag skrev liksom inte INIFRÅN, jag skrev påklistrat och utanpå. Men då och där i Arild i slutet av åttiotalet började saker och ting komma från hjärtat, jag HADE saker på hjärtat, saker som krävde att få komma ut, och då bara forsade det ur mig. Rena ketchupeffekten.
Så fick jag reda på att det fanns något som hette skrivarlinjer. På folkhögskolor. Och då sökte jag några sådana och kom in på ett par och valde en (Skurup). Och där fortsatte det välla ur mig, och där fick jag ju respons och synpunkter på mina texter, och läste även andras texter som jag i min tur gav respons och synpunkter på, och blev mer och mer medveten om mitt eget skrivande. Och började utveckla min röst, eller hur man ska säga. Min skrivröst alltså. Sedan fortsatte jag på en annan skrivarlinje (Biskops-Arnö). Och sedan gick det sådär en två-tre år innan jag lyckades krypa in genom nålsögat och debutera med en novellsamling ("Kostym").
Ja, så började det. Och nu, nästan tjugo år senare, sitter jag här och har inget att skriva om igen. Eller så har jag det, men har bara inte tid att vaska fram det. Eller ro. Eller varken tid eller ro. Konstigt nog känns det inte särskilt frustrerat eller panikartat. Det är kanske så att efter att man har lyckats prestera några böcker (för det är sannerligen en prestation) så vet man någonstans inom sig att man kan. Att det någonstans där inne i medvetandets underland finns berättelser som känns sanna och angelägna och som man en gång ska berätta. Om man bara får leva och ha hälsan vill säga. Fast det vet man ju inte hur länge man får, så lite, lite panik har jag nog i alla fall.