Jag har fått en insikt. Det hände för en liten stund sedan. Jag hade tagit en promenad och hämtade posten i brevlådan på vägen hem. Ur brevlådan plockar jag då bland annat upp senaste numret av Författaren, som är författarförbundets medlemstidning. Jag håller upp tidningen framför mig, bara för att i hast kolla vad huvudtemat verkar vara den här gången, och står därmed plötsligt öga mot öga med Lena Adelsohn Lijleroth — och flämtar till, ni vet sådär skräckfilmsflämtar, och får en riktig skrämselhöjning av pulsen, en sån som känns i halsgropen.
Insikten är alltså denna: jag är rädd för vår kulturminister.
Hittills har jag retat mig på henne för att jag tycker att hon ser så rädd ut. Nu förstod jag i ett nafs varför jag har tyckt att hon ser rädd ut; det är min egen rädsla jag har sett.
"Men varför?" frågade jag mig, när jag omtumlad snubblade in med posten och reklamen tryckt mot mitt dundrande hjärta, "varför är jag rädd för Lena Adelsohn Liljeroth?"
Och mitt spontana svar till mig själv löd: "Därför att finns det någon människa som kan förgöra dig så är det hon."
Det där kanske är skitsnack. Säkert är det skitsnack. Jag tar det för personligt nu va, det här med kulturpolitik. Fast intill henne på omslaget står det: "Kulturministern prioriterar upphovsrätten men ogillar inkomstgarantin", och det går ju inte att bortse från. Hon vill att författarna ska bli ännu fattigare. Eller mer rättvist och objektivt uttryckt: hon tycker i alla fall inte att det gör något om vissa av oss blir ännu fattigare. Och jag har visserligen ingen inkomstgaranti, men två av mina fyra böcker hade sannolikt inte kommit till utan hjälp av stipendier ur författarfonden, och även om tillfälliga stipendier inte är riktigt samma sak som statlig inkomstgaranti så kan jag inte hjälpa att jag känner mig en aning hotad i alla fall. Men kanske är jag bara paranoid. Jo, jag är nog det va?
Jag är i alla fall helt säker på att jag inte är kränkt. Och inte sviken heller. Sviken och svek är också sånadär ord som det har gått inflation i. Folk talar ofta om att de har blivit svikna när de i själva verket är väldigt, väldigt besvikna.
Fast det är mer inflation i kränkt, absolut. Ja, Zaremba är helt klart min nya idol. Jag tycker han är modig. Min första tanke, när jag häromdagen började läsa en av de där artiklarna, var: "Att han vågar? Det skulle jag aldrig göra!"
Något säger mig att jag kanske borde tuffa till mig.
Eller ÄR det farligt att säga vad man tycker när man tycker obekvämt och motvalls i det här fria landet? Och ÄR Lena A-L en förgörare?
Jag vill inte bli förgjord.