Sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne. Typ sådär känner jag mig just nu, som en vers i en såndär poesibok man hade i skolan och skrev "Jag vill sitta i ditt minne, på en liten, liten pinne". Eller vad det nu var. Vi hade i alla fall sådana, när jag gick i skolan.
"Rosor äro röda, violer äro blå, smultron äro söta, och du är lika så."
Nä, nu ska jag sluta fåna mig och bruka allvar. Min textsamtalstext är klar (för nu i alla fall) och ivägskickad. Jag är lättad, fast det kanske har framgått redan. Och kan nu ägna mina förmiddagar helhjärtat åt att åtminstone kontemplera skönlitterärt skrivande — eller till exempel blogga — och mina eftermiddagar åt översättningen av Helle Helles "Hus og hjem". Jippie!
Tack för "sitt eget huvud"! Ja, det låter väl bättre än "ens" va? Dock var jag inte lika överförälskat såld på min egen bruset i huvudet-formulering idag när jag vaknade, bara sådär att "tja, den får duga, den är i alla fall inte direkt dålig".
Nä, jag tycker inte att bruset försvinner när jag lyssnar på böcker. Jag vill för övrigt ha mitt brus, när jag nöjesläser i alla fall. Nej, ingen av mina böcker har blivit ljudbok, det där verkar vara förbehållet storsäljarna, vilket är synd tycker jag, inte bara för mina böckers skull alltså. Talbok har de förstås blivit däremot, och det är väl ändå det viktigaste: att så många böcker som möjligt, helst alla, är tillgängliga för människor som är synskadade eller dyslektiker.
Nu måste jag sluta, för solen där ute väntar. M a o: jag måste helt enkelt ut och lufta mig. Vi hörs!