Stort stön!!! Nej, detta är inte inledningen på en porrnovell, det är bara ett uttryck för hur jag känner mig denna förmiddag. Alltså, somliga morgnar! Den här är som att gå uppför en brant backe i 18 sekundmeters motvind. I snäv kjol och högklackat.
Och måndag som annars är min farvoritdag, den dagen då världen vaknar och man kan förvänta sig att folk finns på plats ifall man behöver dem. Ja, ni vet på vårdcentralen och skattemyndigheten och apoteket och vvs-firmor och för att inte tala om diverse olika uppdragsgivare som jag då och då har. Eller kunder, som jag försöker lära mig att kalla dem, för att jag ska kunna känna mig lite, lite grann "on top".
Men den här måndagen känner jag mig mer som jag föreställer mig att hon den där som gjorde nån sorts skolmassaker nån gång på 70-talet för att hon, enligt uppgift, inte gillade måndagar, hon i Boomtown Rats-låten. "I don’t like mondays." Hon ville skjuta sönder hela dagen.
Under en period för längesedan, när jag var anställd nånstans, minns inte riktigt var, bara att det var på nåt sjukhus eller annan vårdinrättning, det var i alla fall när den där låten var rätt ny, och började jobba tidigt på måndagar (jag hade rullande schema, så det var inte fråga om varje måndag) spelade jag alltid den där låten på högsta volym innan jag gick till jobbet. Så att alla grannar skulle förstå hur jag led.
Så har jag alltså inte känt det på ett tag.
Undrar om jag inte behöver nån sorts semester.
Tack, kära vänner, för era svar på mina frågor i lördags! Nu har jag klickat på grönt, och har en rad läsvänner i min läshörna. Jättekul! Och jag hade faktiskt redan fått en inbjudan av Ingela att vara med på bokcirkeln om Bitterfittan den 31/3, och detta är noterat i almanackan, så om jag inte blir svårt förhindrad ska jag vara med.
Ni får dock ha en smula överseende med mig, ni andra som deltar i den cirkel, ty EN gång har jag chattat. Det var 1999 och jag hade precis blivit med internet och tänkte att nu jävlar ska jag ge mig ut den famösa cyberrymden och surfa och chatta (detta var innan man sa att man googlade när man sökte efter något, så det tänkte jag inte att jag skulle göra). Och jag in på en chat — jag tror det var på en kontaktsajt — och försökte kommunicera med en man som svarade lika snabbt på mina frågor och kommentarer som när man pratar och förväntade sig att jag skulle vara lika snabb.Han ba "Jammen svara då, hallå bruden kommigenuva!" Jag blev SÅ stressad! Pulsen steg, jag var fyllt till bredden av adrenalin och svetten rann, det var rena rampfebern och det spelade ingen som helst roll att jag var både osynlig och anonym. Och jag ba "Vänta, alltså jag är inte så van vid det här, jag menar det är faktiskt första gången för mig, och jag är född på 50-talet, det är inte så lätt!" Men han hade inte minsta förståelse utan behandlade mig som vem som helst och inte alls som den sköra lilla antika porslinsfigur jag var, och när jag äntligen hade fått kläm på hastigheten och slängde iväg den ena illa stavade meningen utan någon som helst meningsbyggnad eller interpunktion efter den andra, försvann han plötsligt, och jag ba "Hallå, vart tog du vägen…?" och "Ho hooo, är du där…?" tills jag förstod att han helt sonika hade gett mig på båten utan att ens säga tack och adjö.
Sedan har jag aldrig vågat mig på det där igen.
Sådärja! Nu börjar jag faktiskt vakna till liv så smått, och känner mig redo att ta tag i dagens översättningspensum.
Innan jag gör det ska jag dock meddela att mitt stora läsproblem häromdagen löste sig sålunda: Jag började så smått på "Män som hatar kvinnor" sent i lördags kväll, fattade nada och gav upp efter 25 sidor(jag har svårt att hänga med i böcker eller filmer som handlar om typ ekonomiska oegentligheter inom näringslivet, eller konflikter inom näringslivet eller i politiska kretsar eller annat liksom humantekniskt över huvudtaget, och när jag dessutom måste hålla reda på ett tiotal karaktärer redan från start så blir det bara för mycket för mig) , gick och lade mig med Patricia Highsmiths "Ugglans rop", som jag hade retat mig mer och mer på för varje dag som gått de senaste dagarna, läste irriterat några sidor, slog igen boken, lade den på nattduksbordet, släckte lampan, tänkte bedrövat: Vad blev det av min mysiga läshelg? och somnade slutligen med en känsla av svår frustration.
Vaknade sur som ättika igår morse, läste ett eller ett par kapitel av "Bitterfittan", och blev en smula vederkvickt, men kände samtidigt en oväntad dragning till "Män som hatar kvinnor". Det var som om allt plottrigt och allt som varit för mycket kvällen innan, hade fallit en smula på plats under sömnen. Det var ungefär som när jag läste in na-matten på komvux; jag pluggade tills ögonen blödde utan att fatta ett jota, gick och lade mig och tänkte sorgset att det blir nog aldrig någon geolog eller biolog av mig, men nästa morgon fattade jag plötsligt ALLT, och hela världen var så där vackert matematiskt fyrdimensionell, nästan som jag föreställer mig värsta LSD-trippen. (Jag blev nu aldrig geolog eller biolog i alla fall, men det berodde alltså inte på matten.) Hur som helst så lade jag Bitterfittan åt sidan, plockade upp Mänsomhatarkvinnor och fortsatte där jag hade slutat, och nu är jag fast. Även om jag också irriterar mig på den, den är något som jag bara kan beskriva som nästintill bombastiskt, eller kanske snarare återhållet bombastiskt, i skrivsättet. Långrandigt och pompöst. En aning drygt på nåt sätt. Han kunde gott ha varit lite mer kortfattad ibland, det är ju en spänningroman för tusan, inte en avhandling i filosofi, jag vill framåt, inte behöva ta mig igenom 100 sidor innan jag är framme till vad boken egentligen handlar om! Men nu är jag på sidan 102. Och har totalfimpat Highsmith trots att jag bara har cirka 40 sidor kvar, den ligger nu på hyllan för böcker som ska tillbaka till biblioteket.