Kära läsvänner!

Nu känner jag mig plötsligt lite så som Jonas Hallberg låter i Spanarna: "Kära lyssnare!". Men jag ska försöka att inte spy galla över Posten (även om det är svårt eftersom jag har gjort inte mindre än tre reklamationer om försvunna försändelser under den senaste tolvmånadersperioden, och dessa försändelser är jag helt säker på att det inte är jag som har förlagt), och jag ska heller inte agera språkpolis och gnälla om särskrivningar och att folk nuförtiden inte kan skilja på "utelämna" och "utlämna" och sånt. Jag ska bara säga att det här ju faktiskt är nästsista dagen jag bloggar och att det känns lite vemodigt. Vart ska jag nu göra av alla mina små och stora funderingar, vart ska jag göra med allt mitt nonsenspladder om ägg och Hilary Clinton, i vilket forum ska jag nu kanalisera allt det där?

 

Jag har aldrig varit någon dagboksskivare, jag är inte bra på att skriva för döva öron eller blinda ögon. Jag vill veta att det finns en chans att det finns någon där ute som, om inte lyssnar så i alla fall hör. Jag menar i en dagbok kan man inte skriva IS THERE ANYBODY ALIVE OUT THERE?, och ens föreställa sig att man ska få till svar att "ja, jag lever" eller "ja, jag är här ute och jag hör att du står där och gapar". (Jag inbillar mig inte att jag står på en scen nu, ifall ni undrar, jag inbillar mig inte att jag är Bruce Springsteen på Gentofte Stadion, det är inte därför jag skriver "står där och gapar"; det är så att jag faktiskt oftast står och skriver numera eftersom jag äntligen har fått råd att investera i ett höj- och sänkbart skrivbord — det är f ö ett fantastiskt bord!)

 

Det finns ett visst värde med bloggar i alla fall. Inte för att man säkert blir hörd eller läst eller sedd eller lyssnad på eller får svar eller respons. Utan för att MÖJLIGHETEN finns. Det är faktiskt lite som att skriva och ge ut böcker; man får ur sig något, man får det publicerat och utgivet och man tvingar ingen att läsa det man skrivit, men böckerna finns där, tillgängliga i bokhandeln och på bibliotek. Man tillhandahåller en möjlighet till kommunikation utan att tränga sig på.

Enda skillnaden mellan bok och blogg är egentligen det där med tid och eftertanke, att en bok kräver det medan en blogg inte nödvändigtvis behöver göra det, och helst inte ska göra det heller för då hade det inte blivit mycket till blogg, inte i mitt fall i alla fall. De första dagarna upplevde jag det där som väldigt skrämmande. Jag tänkte att hjälpmenherregud jag kan väl inte bara klicka iväg det här NU rakt ut i cyberrymden där vem som helst i hela världen som förstår svenska, danska och norska kan läsa det! Jag måste ju låta texten ligga ett slag och återvända till den i morgon eller övermorgon och se om den är begriplig och inte alltför babblig och pladdrig, jag menar det här är ju inte klokt ska den bara iväg nu, vadfanihelvete är det jag har gett mig in på?!

Jag är van vid att ruva på en text i evigheter, det är så jag fungerar när jag skriver sådant som ska ut, som ska synas och kanske läsas av för mig främmande människor. Men skulle ska göra det i det här bloggeriandet, så hade den mängd text jag har pumpat ut till allmänt beskådande här på Bokcirklar under de här fyra veckorna ta minst ett par tre månader i anspråk, kanske mer.

 

Så ni förstår: jag har faktiskt sprängt en gräns här! Jag har faktiskt vågat hoppa! Och jag var rädd, det var jag, jag överdriver faktiskt inte ett dugg, jag trodde att det kanske kunde vara farligt för mig på något sätt. Jag trodde att jag tog en risk. Jag trodde att det fanns en risk att det kunde skada min — jag vetifan vad, min yrkesheder eller min yrkesmoral eller nåt sånt. Men jag har överlevt och det känns inte alls som om jag har kommit till skada, snarare tvärtom, och det känns bara kul och bra att ha tillägnat sig modet och förmågan att slänga iväg en massa prat ut i världen utan att ens läsa igenom det ordentligt ibland. Det känns riktigt befriande att inte vara helt genomtänkt hela tiden.

Här har ni en bild på mig där jag skrattar befriande på en torr gräsmatta i Australien för 23 år sedan. På den tiden gjorde jag aldrig något genomtänkt.