Nu har jag läst ut Män som hatar kvinnor. Det hände igår kväll. Det var en lättnad. Nu kan jag tänka på andra saker. Jag tycker att den slutade nästan lika segt, om än inte obegripligt, som den började. Eller segt och segt, nu överdriver jag, men den slutade i alla fall långt efter själva upplösningen av själva fallet. Men det allra, allra sista var väldigt snyggt på något sätt, tycker jag, och kanske är jag en aning otålig, kanske är jag sådan att jag vill komma till slut just nu och inte ha långdragigheter. Tror det beror på översättningen som jag verkligen nästan är färdig med. Jag blir väldigt otålig när det närmar sig inlämning av översättningar, för å ena sidan är jag lite trött på den (både boken och min egen översättning) då, och å andra sidan är jag mån om att lämna ett så bra jobb som möjligt ifrån mig och tycker att JAG ALDRRRRRRRIG BLIR FÄRDIG, att jag typ sitter fast i petträsket och inte kommer UUUUUUT.

Jag tror jag ska köpa mig en flaska whisky när jag är klar.

Synd att det inte är sommar och varmt, för något av det bästa jag vet numera är när jag har mejlat iväg en översättning som jag har hängt över några månader och det är sommar och varmt, det är att hälla upp ett glas whisky eller vin eller fan sjutton som helst egentigen bara det är alkohol i det och rulla mig en cigarrett och gå ut och sätta mig i en fällstol i värmen och lägga upp benen på en annan stol, och glaset och en askkopp på en tredje, tända den där ciggen och ta en klunk av den där alkoholen, luta mig tillbaka och sucka ur mig ett "Aaaaaaah!", och sedan bara sitta där och glo upp i lärkträden som vajar i vinden och på duvparet som alltid sitter och grovhånglar på en kal gren som sticker rakt ut från rönnen och lyssna på småfåglarna och råkorna och traktorerna, eller skördetrösorna, beroende på hur långt sommaren är gången.

Att skicka iväg ett manus som jag själv har skrivit är inte alls förknippat med ett sådant välbefinnande, en sådan lättnad. Det är mer en sorts bävan blandad med en högst tillfälligt tillfredsställelse, för ett sådant manus vet man ju aldrig om man får antaget, inte jag i alla fall, jag menar jag tar inget för givet, jag räknar kallt med att jag kan bli refuserad. Översättningar har man skrivit kontrakt på innan man sätter sig och jobbar, egna eventuella böcker är det i regel tvärtom med. Dessutom är det lite sorgligt att skicka iväg en massa människor som man själv har hittat på och levt med i ett par år till ett stort förlag. Ja, så är det: sorg och bävan och en viss tillfredsställelse, för jag har ju i alla fall åstadkommit något och känner mig i alla fall så pass klar med det att jag vågar skicka iväg det.

Nog om det. Jag har inte skrivit på evigheter — eller det har jag ju visst det, jag har bloggat varje dag utom en (om jag inte missminner mig) i nästan en hel månad. Det är faktiskt inte illa för att vara jag nuförtiden.

Från det ena till det andra:

Durr skrev igår att arrendet på hennes kolonilott ska höjas med en himla massa pengar. Sånt gör mig ledsen. Det är väl annars just precis som du säger: det är väl folk som INTE är störtrika och har råd att hålla hus med trädgård som i första hand är tänkta att ha kolonilotter, inte de som har stora gårdar eller fetvillor i Limhamn och Djursholm och sånt.

Det är faktiskt deprimerande. Och det är t o m konstigare än det där med fastighetsskatten som blir dyrare för en hel del ickerika nu när de har tagit bort den.

Nä vet ni vad nu tänker jag krascha i soffan med Bitterfittan och (antagligen) med en stor svart katt i knäet.

Natti, natti!