Jag skulle också önska en kvinnlig president. Men när jag hörde mig själv säga det högt – det var i lördags i telefon – liksom ryggade jag för mina egna ord. Vad var det där? tänkte jag. Vad menar jag med det? EGENTLIGEN.
Och sedan ställde jag mig frågan om det inte är lika sexistiskt att slänga ur sig det där som att slänga ur sig att det vore skandal om det blev en kvinnlig president. Eller en kvinnlig ärkebiskop. Eller rikspolischef. Jag tänkte: är inte de där två attityderna bara två sidor av samma mynt? Ja, jag vet inte, jag blir förvirrad.
Men jag vill verkligen veta vad jag egentligen menar. Varför vill jag att Hillary Clinton ska bli president i USA? Jag vet inte ett skvatt om vad hon vill med sin politik förutom att hon är demokrat, och det är precis det samma som jag vet om den där andre demokratkandidaten, han vars namn jag hela tiden glömmer – något som börjar på Oma eller nåt sånt. Varför vill jag då ha Clinton?För att jag kommer ihåg vad hon heter? För att hon har fitta? (Men tänk om hon inte har det då.)
Jag menar om det nu är så att kön är en social konstruktion (eller vad man nu brukar säga när man pratar genus), då borde det ju vara helt fel och väldigt fult ur feministisk synvinkel att säga att man vill ha en kvinnlig president eller ärkebiskop eller rikspolischef. För då kan ju Oma-nånting vara kvinna han också. Och Hillary Clinton en riktigt mansgris och stridskuk (som Margaret Thatcher t ex). Eller kan hon inte vara mansgris och stridskuk för att hon är demokrat? Eller för att hon ser så människovänlig och ödmjuk och intelligent ut (till skillnad från Thatcher, som såg nedlåtande och sarkastisk och intelligent ut)?
Egentligen borde jag kanske tänka mindre på vad jag tycker att andra borde tycka att man ska tycka och tänka och säga. Men man blir ju påverkad! Och man blir delvis påverkad utan att fatta att man blir det! Och när man har levt ett antal decennier blir man ju till slut helt snurrig! Gamla tabun ersätts ständigt av nya, och man måste ju försöka skaffa sig lite koll på dem så att man åtminstone vet när man ger uttryck för en hållning eller åsikt som har blivit tabu – eller när man ifrågasätter något som har blivit självklart och underförstått.
Nu är det ju, så vitt jag förstår, alltså inte ett dugg tabu att säga att man önskar att USA ska få en kvinnlig president. Eller som anka skrev i en kommentar till mig igår, "det är som att svära i kyrkan att inte heja på en kvinna". Det är med andra ord till och med MER än inte tabu att säga att man önskar en kvinnlig president. Det är bra och fint att säga att man önskar en kvinnlig president.
Men det är ju det som är så konstigt! Varför är det det?
Är det verkligen sant att Irak inte får ha massförstörelsevapen för USA trots att USA själv har sådana, bara för att USA vill vara störst och bäst? Är det så enkelt? I så fall är de styrande i USA t o m barnsligare än min fråga.
Jag kan inte bestämma mig för om det känns trösterikt eller skrämmande.
Jag har en fråga till:
Vad är skolpeng?
Den enda förklaring jag har fått är att det är "en peng som följer barnet". Men vadå peng som följer barnet? Det låter väldigt ålderdomligt det hela. Är det det också? Det låter lite som om det skulle kunna vara en rad ur en dikt av Nils Ferlin. Om ett fattigt barn som har en peng som följer det, men barnet vet inte om det, och hade han (barnet) bara vänt sig om så hade han sett den där pengen och kunnat äta sig mätt, men nu dör han istället av svält i en rännsten – nej, nu slog det visst över och blev som en mörk saga av H C Andersen. Hur som helst så låter det lite fattigsverige (eller fattigdanmark) om den där skolpengen i mina öron.
Och hur kan skolpengen göra att barn med särskilda behov kan få mindre resurser – jag menar om nu pengen följer barnet, hur kan den då ge vissa barn mindre resurser? Det stod något om det i en artikel i Sydsvenskan igår som handlade om att nio pedagogiska tjänster försvinner från Klostergårdsskolan i Lund – p g a skolpengen. Jag fattar nada.
Till sist lite om vedhuggning igen. Jo, det är mysigt, det tycker jag också, det där med värmen från kaminen eller vedspisen eller kakelugnen. Men det är också en stressfaktor: att se till att det finns tillräckligt med ved under vintern, och att se till att huset hålls varmt. I alla fall om man inte har någon annan värmeförsörjning.
Jag förstår dig och din familj, pippilin, att ni till slut flyttade för det där med veden. Ibland tänker jag också så. Att fan, nu orkar jag inte mer. En gång räknade jag ut att jag lägger ner sex heltidsarbetsveckor, d v s 6 gånger 40 timmar, per år på vedhantering och eldning. Det är ganska mycket tid. På sex veckor skulle jag kunna skriva en eller två noveller och ha två veckors semester.
Men jag har i alla fall inte sex kakelugnar och vedspis (som pippelin), mitt hus är litet och värms upp av en enda liten gjutjärnskaminen (utom när det är -5 grader eller lägre ute, då blir här inte varmt hur jag än gör), och det går bara åt sådär en 12-15 kubikmeter ved per år. Och klyvandet är, som sagt, fantastiskt bra motion. Men tungt, och jag klarar inte de mest kompakta lövträdsklabbarna själv (och nu har jag gjort slut med pojkvännen, så nu MÅSTE jag köpa en vedkap), och det är även rätt tungt att stapla all den där veden på våren.
Men det jobbigaste för mig är faktiskt att min lilla kamin kräver passning en gång i halvtimmen när det är vintertemperaturer – och det kan stressa mig till vansinne. När det är riktigt kallt pallar jag inte att åka hemifrån, för då blir det för kallt att komma hem.
Ändå vill jag bo här där jag bor, och jag har inte råd eller ens plats att byta ut kaminen mot nån pelletshistoria, eller ens en täljstenskamin, och olja eller en massa elradiatorer (jag har ett par stycken, men bara som komplement vid köldknäppar och tidiga vintermorgnar) är helt uteslutet. Så då får jag ju ta det onda med det goda. Och som anka också noterat så är en kamin, särskilt om den har kokplatta, en välsignelse när strömmen går.
Usch, vad jag blev trött på att prata ved nu!