Har jag gjort upp med maffiaromantiken i slutet av min bok, eller har jag inte? En del har blivit upprörda för att slutet är öppet. Det ska vara det. Vendettatemat klingar ut i ovisshet, försoningstemat likaså.
Idag är jag ointresserad av maffiafilmer, men jag följer det som händer i Neapel. Jag vill veta hur det går för Beckenbauer och de andra.
Allt i min bok är inte särskilt spektakulärt. Jag spionerar mycket från balkongen och tar signalement. Jag firar blå hink. Jag går fram till en mordplats. Jag går på mässa med en sömmerska och tänker att jag måste slå upp cardillo i mitt napoletanska lexikon.
Ryktet om min naivitet är överdrivet, men Nicke Lilltroll är inte att förakta. Därför skriver jag någon gång: "Å vad jag älskar Neapel. Det blir bara mer och mer". Det var sant. Samtidigt visste jag att det var en sån blommig grej som skulle reta gallfeber på en del kritiker…
Cardillo betyder steglitsa – en fågel.
2008-01-17