Det var mitt under stormen, eller var det under en stiltje, jag blev glad och överraskad över att TV ville ha med mig i programmet, det kändes skönt att få värma sig i skuggan av Strindberg.
Jag hukar mig ibland bakom Pasolini, Gombrowicz, Strindberg – eller hukar jag mig? nej, jag lurar bakom dem och laddar mitt gévär – i min senaste bok. Pasolini blir Lucia.
Det här var under den tid då det hände att bokhandlare tvekade att låta mig komma och signera eftersom det varit lynschstämningar mot mig på Akademibokhandeln. Min förläggare såg sig om axeln när han följde mig till T-banan. Men nu är det lugnt igen. Kulturvärldens Dr Jekyll och Mr Hydetyper hänger som vanligt med huvudet över en öl och tigger sig till en klapp på underdoggen.
Varför då ingå i en hyllningskör till Strindberg? Han är inte precis godkänd av feminismen (utom av Ebba Witt Brattström, men hennes feminism är ju mer en sidovagn till den riktiga litteraturen, lite som välbärgade hemmafruar som öppnar butik för att ha nåt att göra om dagarna, förlusten dras av på makens deklaration). Jag kanske legitimerar min acceptans av Strindberg i morgon. Eller inte. Som det står i Gudfadern: "en del saker gör man bara. Man legitimerar dem inte".
Först måste jag göra mig av med mitt kvinnohat. Eller vad man ska kalla det som jag blev drabbad av efter boka. Jag ska skaka om i skallen, fast kanske skriver jag om de normala kvinnorna i nästa boken.
Men allra först: det var väldigt fint det Martina Lowden sa, hon försvarade kärleken inbegripet paranoia och hysteri. Må hon tuta och köra och må ingen Sister Rached drabba henne.
Klart slut.
Maja