Efter Åsa Linderborgs artikel om Myggor och tigrar började jag i andanom kalla henne “vänsterns Kristi brud”. Linderborg har visserligen drivit en konsekvent antifeministisk linje på Aftonbladet kultur (varit emot grundandet av FI för att det skulle vara splittrande för socialdemokratin, anklagat kvinnliga skribenter för fult språkbruk medan männen får säga vad de vill, ju råare desto bättre; hoppat på Bang, som bara fått godkänt då de haft övervägande manliga skribenter, skrivit att hon osäkrar sitt ärtrör när hon hör ordet prinsessa… Det vill säga, hennes artiklar brukar vara väldigt intressanta, men hennes identifikation med männen går så långt att hon kan kritisera kvinnor för små försummelser medan män går fria med stora övertramp.
Jag hade ändå förväntat mig mer av henne än att hon skulle kalla mig “bräcklig” och detta i negativ bemärkelse. Möjligen att hon skulle skriva: “jag vet ju inte vad som hände, men jag tycker om de män Maja beskriver och jag tror att hon är orättvis mot dem”. Icke. Hon letar spår efter “svaghet” i texten, och insinuerar att jag är galen med rent fascistoida tongångar.

DN:s kulturchef kallade jag “brackan Schottenius” eller Sister Rached. Men Schottenius hade jag inga förväntningar på. Hon är inte precis någon intellektuell gigant, och hon är gift med en central person på Aftonbladet.

Schottenius och Linderborg fick fylla klassiska funktioner i en patriarkalisk, hierarkisk struktur: viktorianska förkläden att gömma sig i.