Jag letar efter den artikel där Björn Gunnarsson skrev att min bok var oväsentlig i förhållande till massvåldtäkterna i Kongo. Den gjorde mig illa till mods.
Jag ska erkänna en sak. Jag kommer ur medelklassen. Och inte vilken medelk som helst, utan en kulturell sådan. Båda mina föräldrar arbetar med kultur, som översättare och kritiker, och min pappa är även dagsverspoet. (Jag försökte få gå i hans fotspår en gång och föreslog Aftonbladet kultur att jag skulle skriva dagsvers åt dem. “Det skulle bara bli som Lotta Olsson” svarade de, en av dessa saker som jag tyckte var trist myggiga).
Har jag haft fördel av min bakgrund? Ja, litteratur var någonting självklart i min barndom. Jag är uppvuxen med smattret från skrivmaskiner, och jag träffade Anthony Burgess, Artur Lundqvist, Maria Wine och Toni Morrisson när jag var liten. Det är avundsvärt, jag vet. Jag älskar mina föräldrar och är tacksam för allt jag har fått av dem.
Det är klart att i kulturvärlden finns det ganska många som tycker att jag är född med silversked i mun. Det där förvärrades i och med Pompeji, eftersom folk fick för sig att den sålde mer än den gjorde och att jag blev rik.
Så när jag sedan skrev om detta och annat i min bok, så var det ju väldigt lätt att hävda att jag skrev om lyxproblem.
Det är ett lyxproblem att komma in i ett rum där det sitter andra författare och kritiker som tystnar och ser sura ut.
Förresten vill jag fortfarande veta vem Pecén är.
Nu måste jag sluta, ska springa iväg på möte men kanske skriver mer om lyxprobleme, nästa gång.