Är jag våldsromantiker, eller rentav fascist? Våldsromantiken är dessvärre en del av det kulturella utbudet, och det är svårt att helt uppriktigt svära sig fri från den. Men det senare kan jag svara nej på. Jag föraktar inte svaghet. Jag kan i och för sig bli ursinnig på en viss typ av undfallenhet eller feghet. Vindflöjlar. Opportunister. Folk som inte tar personliga risker för något större än den egna bekvämligheten. Och jag tycker att det finns saker som är värda att dö för. Jag kräver poesi och politik i sak, ej blott i ord. Jag önskar alltså att medievänstern plockar ner sina plakat med "krossa kapitalismen", eftersom de numera bara är en nostalgisk badge.
Göteborgskravallerna utgjorde slutpunkten för den gammaldags revolutionsromantiska vänstern. Det gick inte längre att hylla gatstenar långt borta, när man väl hade tagit avstånd från dem på hemmaplan. Till och med gubbarna i den övervintrade spillran av KPMLR tog avstånd. Vänster går främst ut på att tycka rätt, och på att känna sig bra för att man tycker rätt. Vänster är en form av hedonism. Man kackar inte i eget bo, stenkastare i Prag och Bologna är jättebra men inte hos oss.
Det påstods inte sällan att aktivisterna i Göteborg var bortskämda medel- och överklassungdomar. Inte sant. De flesta kom ur arbetarklassen eller lägre medelklassen. Det påstods ibland att de var omedvetna huliganer. Inte sant. De var belästa och intelligenta. Men uppvuxna i en annan, både hårdare och desperatare och mer uppgiven tid än fyrtiotalister och deras två generationer svansar.
Kravallerna ledde bara till att folk blev arga på dem och inte på George Bush. På så vis var händelsen ett misslyckande som bidrog till högervridningen. Det beror på att vi i Sverige har ett stort förtroende för polis och myndigheter, och en enorm beundran för George Bush.
Jag önskar gott nytt år till den prostituerade som fick en stol slängd på sig. Under my balcony. Hon som för övrigt (det var hjärtskärande) verkade strunta i sin son, en liten ängslig som sprang efter henne och ropade: – Maaa… Maaa…
Jag är fortfarande hypnotiserad av att ha haft en Fellinifilm under balkongen.
Gott nytt även till Beckenbauer.
Och till er alla.
Nästa år kanske jag berättar vad det var jag strök.