Sanning, enligt korrespondensteorin, är ett mått på hur väl ett påstående överensstämmer med verkliga förhållanden skriver Wikipedia.
I måndags gick En spricka i kristallen på teve. En filmatisering av Cecilia von Krusenstjernas debutroman med samma titel. Boken kom 2004 på Bonnier Fakta och handlar om Suss uppväxt i en rik familj. Att det hela handlade om författarens egen uppväxt i familjen Gyllenhammar gjordes det inget försök till att dölja. Tvärtom.
I Maja Lundgrens Myggor och tigrar beskrivs sanna händelser enligt författaren men de namngivna kulturpersonerna känner sig uthängda och menar att Maja är sjuk och ljuger.
Och listan fortsätter på självbiografisk litteratur där författare utelämnar sig och sin omgivning till dess stora förtret. Här är några;
Carina Rydbergs, Den högsta kasten
Unni Drougge, Boven i mitt drama kallas kärlek
Magdalena Graaf, Det ska bli ett sant nöje att döda dig, en sann historia
Per Gunnar Evander, I min ungdom speglade jag mig ofta
Sant eller falskt? Mig kvittar det. Jag tycker inte det finns ett egenvärde i om historien är sann. För mig är det viktiga att historien är bra och har något viktigt att säga. Däremot är jag övertygad om att författare inspireras av sina upplevelser och det som händer runt dem.
Vad tycker du?
Blir litteratur bättre om den är sann?
/daniel
Ps.
Kom o tänka på författaren J T LeRoy med boken Sarah som skulle vara en självbiografi om hans upplevelser som son till en truckerhora men som visade sig vara bluff och båg. Författaren hette egentligen Laura Albert.
Det skojigaste i detta var att Albert hade en ”skådespelare” som utgav sig vara J T LeRoy och som gav intervjuer. Snacka om att blanda fiktion med verklighet.