Alla gatubanditer i min bok utom de som dog medan jag var i skrivande stund lever antagligen fortfarande.
Bröderna Di Biasi – farbror Mario och farbror Luigi, som i en intervju hävdade att invånarna i mina kvarter –
där jag inte varit på två år –
att invånarna i mina kvarter, jag äger de kvarteren, i skrivande stund pågår allt som vanligt där men min lägenhet och min balkong har övertagits av några andra – de sa generöst att invånarna hade hade rätt att dra sina egna slutsatser av vad de såg och hörde, vilket jag tyckte var fantastiskt eftersom jag precis hade registrerat att de hade dragit in sina beväpnade ronder. Bröderna di Biasi har åkt in i fängelset igen.
Men inte mycket har förändrats. Vreden över sopproblemet lär vara så stort att det kan bli upplopp.
Till och med det händer det att jag saknar. Jag saknar sopstanken som kom in genom min balkongdörr, och jag saknar den magnifika utsikten. Jag saknar gåtorna, men än har jag inte vågat åka tillbaks.
Innan jag blir anklagad för maffiaromantik vill jag hinna citera mottot till Giuseppe Missos roman.
"Allt i denna roman är påhittade historier. En galopp i det imaginära och det absurda. Och för övrigt, vem skulle någonsin kunna tro att allt detta verkligen har hänt".