Eftersom jag nu fortfarande står med handflatorna mot en glasruta som en mimare som inte lyckas svara på era kommentarer (jag ska snart be Nina om teknisk support för ni skriver så roligt och jag vill svara) så vill jag bara säga:
Till dig som gillade delarna men inte helheten: alltid något!
Till dig som undrade om det inte snarare är de andras brist på vrede som är problemet: det tycker jag med.
Med tiden kommer det att framgå att inte ett enda xxx och inte en munkavle var inbillning från min sida. Tyvärr händer det att de där jävlarna gör rubriker av rader ur min roman, de vill väl att Aftonbladet kultur ska framstå som nåt slags Hotel California. Jag har slutat läsa den sidan men en person som jag måste låta vara anonym påpekade att de hade haft "Allt är möjligt!" som rubrik igen. Höhöhö skitkul.
Allt detta är politiskt, liksom det var politiskt att folk blundade när andra tidigare medarbetare blev utsatta för en helt överjävlig behandling. En kvinna har fallit över bord, kapten teologistudent – jaså…
Vreden i Myggor och tigrar är konstnärligt gestaltad. Går man i stället till dagböckerna, som jag antar att jag likt Norén en dag kommer att publicera, så finner man länge ett ganska stort lugn. Jag noterar konstigheter och analyserar dem. Ursinnet växer allteftersom, tills jag plötsligt kommer att tänka på händelsen i Boscoreale. "Det här är precis som i Boscoreale".

Detta om detta.

Var och en blir farlig på egen saloon.
Rökstoppet ska funka denna gång.