Låt mig börja med att göra en sak alldeles klar: jag känner inte Ulrica Schenström, jag kan inte bedöma om hon sköter sitt jobb bra eller dåligt, och jag vet heller inte hur dyra viner hon brukar dricka på krogen.
Men en sak vet jag, och det är att den här affären börjar få mig att må lite extra dåligt. Den undersökande journalistik som vi erbjuds dessa dagar, till exempel genom dagens nummer av Dagens Nyheter (uppslaget sid 8-9), där Staffan Kihlström analyserar Stockholms krogpriser och där Henrik Brors sammanfattar och drar slutsatser, eller i DN-tv, för den delen, där Peter Wolodarski tar till orda och allvarligt oroar sig för statssekreterarens bristande ansvar – alltsammans får mig att baxna. Vad har de fått i sig? Det låter som en kraftig överdos av något – dessa samhällsgranskare som nu tar sig an det viktiga uppdraget att analysera makthavare. Vi måste förmodligen gå tillbaka till Lars Danielssons tsunami-dagar för att hitta något liknande.
När journalistkåren samfällt agerar och ägnar analysen av svensk politik åt krognotor och vin och öl, är det dags att osäkra sin revolver. Vad blir nästa steg? Kanske att analysera vad statsministern har i glaset under utländska statsbesök. Glöm inte att han är i tjänst även då, och även efter avecen.
Den obehagliga känslan av att morgontidningarna i själva verket inte är morgontidningar alls längre, utan kvällstidningar, infinner sig, och jag sträcker mig omedvetet efter telefonen för att säga upp prenumerationen.
Hur kan det fortsätta? Vi borde säga ifrån! Jag borde säga ifrån! Idag ska jag göra det. Snälla ni kloka, säg något ni också!