Noi Bai. Hanois flyglats. November 1987. Varmt som i en bakugn. Ut ur flygplanet. Äntligen! En av Aeroflots uttjänta maskiner, den sista tredjedelen av kabinen full med lådor och bagage, inte ett säkerhetsbälte helt, vissa stolar lösa.
Ett par timmar tidigare: lättar från Bangkok. En känsla av total ödestro: ”Om det här går väl …” Tvärs över mittgången, den svenske ambassadörens son, orörlig, vansinnigt orolig: ”Såg du däcken?”
Svarar med några tröstande ord om de vietnamesiska piloterna, att de är oerhört skickliga. Han ser ut som ett spöke.
I sätet bredvid, en annan svensk, två meter lång, med ingenstans att göra av benen. ”Tennislärare”, säger han. ”Sjätte resan med Hang Khong Vietnam. Det brukar gå bra”. Han mumlar fram orden med ett tvetydigt leende.
Tackar Gud när värmen slår emot. Luftfuktigheten, den gassande eftermiddagssolen, asfalten som kokar under fötterna – det känns som Vietnam. Första besöket.
Igenom gränskontrollen, får med baggaget och en oändlig radda med stämplar i passet. På andra sidan: myllret av människor. Tränger fram till bilen och chauffören.
Riksväg 2 längs med svarta floden. Resan ska ta två timmar. Upp till Vinh Phu-provinsen. Målet: biståndsprojektet Bai Bang.
Kommer ut på en bred motorled. Ett fåtal bilar, flera lastbilar, ännu flera mopeder och cyklar. Överallt cyklar. Nio mil framför oss. Inledningstempot kommer inte att hålla. Mycket riktigt, bilen lämnar asfalten, rullar över på grus. Rött grus, stora hålor. Ser ut som schweizerost. Människor överallt, mitt i vägen, längs med vägen, gående, cyklande, på moped. Medelhastigheten krymper. Fyrtio kilometer i timmen.
Dåsar till. Jet-lag. Vaknar upp. Solen står lågt, ibland skymd bakom sockertoppsberg. Landskapet vackert: risfält, grönska, små byar, enkla hus, oxar på fälten, plogar spända bakom dem. Precis som man skulle föreställa sig. Och överallt dessa människor, i rörelse, i arbete.
Musiken ur radion: Bruce Springsteen, born in the USA. Luftkonditioneringen väser. Plötsligt stannar bilen. Något har hänt framför. ”Only a minute!” Tittar ut genom sidorutan. Två meter vid sidan av: några barn. Blicken faller på den minste. Tre, fyra år. Han är ledsen. Bredvid honom en gris. Hans hand på grisens rygg. Båda två fruktansvärt skitiga. Pojken tittar in i bilen. T-shirten brun av lera. Han flyttar blicken, tittar på bilens utsida, sedan tillbaka. Tårar i hans ögon. Så liten, så skitig, så utsatt. Avstånd: två världar, i mitten plåt, på insidan 20 grader, på utsidan 40. Tjugo graders avstånd. Kunde vara det tiodubbla.
Bilen rycker igång. ”Yes, was only one minute!” Chauffören kryssar förbi lastbil med motorstopp.
Skymningen varar en minut. Rullar in på campen. Lyxbostäder, service, restaurang, barer, tennisbanor, pool. Som ett UFO. Mitt ute i ingenstans. Bai Bang. Detta namn. Äntligen, med egna ögon. På besök, i verkligheten.
Det sociala. Orkar inte. En bit mat och en dusch. Eget hus: 2 r.o.k. Stupar i säng. Somnar omedelbart.
Mitt i natten, vaknar upp. Vet inte var. Helt kolsvart, inte en referens. Kallsvettig. Reagerar. Upp! Famlar, känner trycket över bröstet. Kan knappt andas. Var? Vill fly. Bort! Till vad? Vad som helst. Bort. Bort. Bort … Var är ljuset? Var?
Ut i köket. Svagt ljus från utomhusbelysning, silar sig genom persiennerna. Plötslig insikt. Vet var. Ändå, det släpper inte. Ut till toaletten. Tänder lyset. Hela kroppen skakar. Våldsamt. Brister i gråt. Hejdlös. Tittar i spegeln. Ansiktet förvridet. Gråt utan stopp.
En evighet.
En evighet.
En evighet.
En evighet.
Min Gud!
Vem?
Ser:
Den minste.
Den skitige.
Den utsatte.
Tårarna i ögonen.