Jag har försökt ta reda på VEM och VAR och NÄR. Men jag har misslyckats. Och detta trots att jag vet vem som berättade historien för mig. Ändå, jag kan inte låta bli att berätta den, här och nu. Det finns trots allt något gott med det: dagens blogginlägg blir ganska kortfattat.
Någon från västerlandet (möjligen en journalist) tillbringade en lång tid, långt inne i hjärtat av Amazonas djungler. Han levde där tillsammans med en indianstam. Det var ett tag sedan, men alldeles bestämt i modern tid, och på säkert avstånd från den s k civilisationen. Indianernas livsmönster skilde sig naturligtvis enormt från allt det som västerlänningen någonsin upplevt tidigare: Harmoni med naturen; ett rikt andligt liv; vördnad och respekt för andra och för djur och växter.
När det var dags att lämna regnskogen, försökte västerlänningen övertala en medlem av indianstammen att följa med på studiebesök en stund, ut i den värld vi känner. (Visst, Crocodile Dundee varning!)
Sagt och gjort. En av indianerna packade sin väska och tillbringade ett par veckor i en amerikansk eller möjligen europeisk storstad (jag minns ej vilken) och han (för det var en han) fick bekanta sig med den moderna människan och hennes liv ett tag.
När studiebesöket var över (det dokumenterades naturligtvis) fick indianen den ofrånkomliga frågan: ”Nå, hur ser du på det du har fått vara med om? Vad tycker du om staden? Har du något att säga om människorna du mött?”
En tolk översatte. (Fråga mig inte vem, möjligen den naturaliserade västerlänningen)
Indianen svarade:
”Ni har små, elaka ögon. Och så verkar ni vilja någonting hela tiden … Vad är det ni vill egentligen?”
Dagens filmtips: ”De andras liv” av Florian Henckel von Donnersmarck