Hej kära Läskamrater!
Nu är jag fast med truten i brevlådan, och brevlådan är på väg att bli överkörd av en stor ångvält. Ungefär så känns det nämligen att läsa nobelpristagerskan Elfriede Jelineks ”Michael: En ungdomsbok för det infantila samhället”.
Man skulle kunna fråga som om boken egentligen är någon slags anti-roman? Korta ”lustiga” episoder, nästan som scener ur en sitcom, men med påhittiga slut som ofta har en makaber touch. Nu har jag ju inte läst mer än några inledande avsnitt och vem vet vilka vändningar romanen kommer ta. Men den totala avsaknaden av skönhet har hittils varit snygg.
Vissa romaner som beskriver fula helvetesvandringar är attraktiva för mig. Jag kommer exempelvis att tänka på den amerikanska författaren Hubert Selby Jrs ”Last Exit to Brooklyn” som är ett vanvettigt brutalt stycke litteratur. Selby är inte så känd i Sverige, men jag hoppas att några av läsarna här kanske har sett filmatiseringen av hans roman ”Requiem for a Dream” (som inte heller är en munter historia). Lösningen på gåtan som ryms i Selbys böcker har gäckat mig i många år, men sådant är inte helt utan sin tjusning. Vissa författare och böcker kommer man bara tillbaks till, vare sig man vill eller inte.
Jelinek är också attraktiv och helt klart en överlägsen ordkonstnär. Läsaren (jag!) kan inte annat än imponeras av ett språk som har en helt egen karaktär; jag älskar en författare som använder språket för att lyfta ut världen ur sin ram och sedan deformera den. Väcker så mänga tankar för mig om språk och litteratur och vad som egentligen avgör hur vi uppfattar saker. Tänkte avsluta med ett fint avsnitt ur ”Michael” som jag tycker fångar den genomgående tongången i texten väl:
”vad kallar man den här texten? rätt: ihopljugen. ni är ju redan riktigt duktiga på det här”