När man reser får man tid att tänka efter. Man har mer tid att läsa. Chanserna till oväntade möten ökar. Har man riktig tur hamnar man mitt i ett parti schack och ett spännande samtal. Det gjorde jag häromdagen. Hon var säkert tjugo år yngre än jag, smart och diskussionslysten. Jag tvingades stanna upp, fick min världsbild utmanad och hade svårt att helt förstå. Hon gjord ingen hemlighet av var hon hade sin politiska hemvist, långt ut på vänsterkanten.
– Vi är rädda för att Iran är på väg att skaffa sig kärnvapen, sa hon. Inte ytterligare en kärnvapenstat tack! Och inte i Mellanöstern, av alla ställen! Inte hos den där presidenten med de hotfulla uttalandena mot Israel. Och med terrorister i var och varannan buske, dessutom. Herregud! Scenarierna blir lätt fasansfulla.
– Sannerligen, höll jag med, atombomber på drift bland dödsföraktande fundamentalister, bara tanken kan få mig handsvettig. Tänk den dag då världen ställs inför en utpressningssituation med kärnvapen, eller tänk ett genomfört terrorangrepp med ett nytt Hiroshima som följd i någon europeisk eller amerikansk stad.
– Men …, sa hon och lutade sig fram över schackbrädet. Hur sannolikt är det att Iran skulle ligga bakom ett sådant scenario? Vad i Irans agerande hittills tyder på något sådant? Vad i deras agerande har överhuvudtaget varit irrationellt? Har de inte i själva verket spelat spelet mästerligt?
Hon föreslog att jag skulle försöka sätta mig in i den iranska ledningens position. Hur såg det ut från deras horisont? Vad hade de runt omkring sig? Inom stridsflygavstånd: kärnvapenbestyckade Israel. I Irak omedelbart västerut: amerikanska trupper. I Afghanistan omedelbart österut: Nato-trupper. Och sedan dessutom amerikanska baser i Turkiet, i Kirgizistan, och i Indiska oceanen.
– Men är inte det i själva verket ett argument för att den iranska ledningen borde hålla en lägre profil? prövade jag.
– Glöm inte att Bush buntade ihop Irak, Iran och Nordkorea under beteckningen \"ondskans axelmakter\". Om du var iransk ledare, skulle du inte vilja kunna avskräcka USA efter det talet? Iranier vet lika väl som amerikaner och israeler att de har fullständig utplåning att vänta sig om de tar till kärnvapen. Är det målet? Knappast! Är det en terrorbalans av det slag som rådde under det kalla kriget som de försöker uppnå? Regionalt? Möjligen. I så fall, och vad vi än kan tycka om den saken, den hade en viss funktion. På samma vis som den nuvarande balansen har det mellan Indien och Pakistan. Kärnvapenspridning i sig är förstås inte något önskvärt. Men hur stora är riskerna för att kärnvapen skall hamna i terroristers händer på grund av den iranska ledningen? Har inte Iran alla skäl att vara särskilt rigorösa i sin hantering av dylika redskap? För om terroristerna får en ”iransk bomb” i sin hand, hur smarta har Iran varit då? Statsledningen skulle i praktiken abdikera och lägga sitt öde i fundamentalistiska terroristers hand.
Schackspelet fortsatte. Jag låg inte bra till, inte heller dåligt. Kanske hade jag lite bättre material kvar, men min position var inte bekväm. Plötsligt tog tiden slut, vi var tvungna att sluta. Hon måste vidare. Vi sa ”hej då” och ”vi ses igen”, väl medvetna om att det förmodligen inte var sant. Jag pustade ut och tänkte på hennes resonemang, hur hon hade vridit ut- och in på begreppen. Sedan tittade jag på spelpjäserna. Plötsligt såg jag att hon bara hade haft ett par drag kvar innan jag skulle ha suttit i det blå skåpet.
– Oh shit! tänkte jag. Sedan log jag tacksamt. ETT skräckscenario hade åtminstone eliminerats.
Fotnot: Ordet ”schack\" kommer från det persiska ordet ”shah” vilket betyder ”kung\".