Jag uttrycker mig slarvigt. Igår blev det ett kort inlägg, och inte precis glasklart. Låt mig få förtydliga genom att kommentera en kommentar. Stefan Frid föreslog igår att FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna borde få utgöra gränsen för demokratins spelregler. Jag håller med, och det känns särskilt bra att få göra det just idag.
Rättighetskatalogen som FN har antagit borde mycket väl kunna vara det som definierar den demokratiska spelplanen. Men vad jag försökte säga var någonting annat, nämligen det som händer när utövarna av demokrati (politikerna genom de politiska partierna representerande folket) försöker resonera sig fram.
När främlingsfientliga partier tar till orda brukar det ju heta att de hotar demokratin, och det gör de naturligtvis också om deras åsikter skulle få styra och ställa. Det skulle säkert raskt visa sig att de bryter mot till exempel artikel 2 i FN:s deklaration, som stadgar allas lika rätt oberoende av ras, hudfärg, kön, språk, religion.
Men så länge främlingsfientliga partier INTE får styra och ställa, hotar de knappast demokratin. Man kan i princip inte hota en demokrati genom att uttrycka en ståndpunkt. Det brukar snarare vara diktaturer som hotas av sådant.
Om vi tar det som utgångspunkt, hamnar vi förstås genast i en diskussion om de gränser som vi har satt upp för det demokratiska samtalet: till exempel förbudet mot hets mot folkgrupp. Vad jag slarvigt försökte säga igår var att om vi närmar oss frågan från ett annat håll istället, så stöter vi på något motsägelsefullt, nämligen det att politiken i sig är främlingsfientlig. De etablerade partierna vill inte ha konkurrens och absolut inte från något håll som skjuter in sig på centrala värdefrågor. Här handlar det inte så mycket om vad främlingsfientliga partier säger och gör och om det i så fall kan utgöra exempel på hets (det är de ofta för skickliga för), utan det handlar om en rädsla för att det som sägs skulle kunna slå an strängar i folkdjupen. De etablerade partierna är rädda för vad som SKULLE KUNNA hända med demokratin om demokratin släpper fram de främlingsfientliga så att de får styra och ställa.
Häri består det motsägelsefulla.
Jag tror att vi måste känna oss betydligt tryggare i demokratins överlägsenhet. Och då menar jag att vi inte skall oroa oss för vilka som kommer till tals och vilket utrymme det får. Om vi försöker stänga ute vissa aktörer på grund av vad de tycker, så närmar vi oss raskt de tankebanor som härskar i totalitära system. Demokratins själ är ju öppenheten, att tillåta alla synpunkter och åsikter att brytas mot varandra i ett ständigt pågående samtal.
Dagens boktips: Djävulens advokat av Morris West (the devil\’s advocate på eng – svår att få tag på svenska)