Den såg precis ut som vilken by som helst. Hus av lera, plåttak, soppkök längs vägen och så högarna av otröskade sädesslag utlagda för att bilar och lastbilar skulle köra över dem. Risfält, styrax och bambu och överallt myllret av människor. Det var bara en sak som skilde Bai Bang från alla andra byar: Monstret på risfälten.
Fabriken reste sig som en jätte över omgivningen, enorm med vietnamesiska mått mätt. Skalfel? Visst, men pappersbruk var vad den vietnamesiska regeringen ville ha, och pappersbruk var vad den svenska regeringen ville ge. Och båda ville att det skulle synas.
Aaron: ”Förstår du nu hur det hänger samman? Den där utsatta situationen du var i. Rädslan. Flygresan. Det där skrotfärdiga flygplanet. Och så påfrestningen av jet-lag. Du hade lämnat Sverige bakom dig och du hade en ouppklarad relation med i baggaget och ett svårt uppdrag framför dig. Åsynen av den där utsatte lille pojken vid sidan av vägen, kan det ha varit du själv?”
Jag skrattar till: ”Kom igen, don’t take it too deep!”
Lugn, jag tänkte inte återge en gammal, nästan helt bortglömd debatt, bara påminna om att det var ett ordentligt inrikespolitiskt kackel under många år i Sverige om detta projekts för- och nackdelar. Och där stod jag i min roll att försöka analysera fanskapet på plats. Jag hade läst högar med promemorior innan jag åkte, och jag fortsatte med lokalproducerade alster på plats. Jag intervjuade människor i fabriken och utanför, och i skogsområdenas mest avlägsna hörn. Jag analyserade och analyserade och analyserade …
Aaron: ”Okej, men om du tänker så här då, och som du egentligen redan har berättat för mig: mötet mellan den du trodde att du var – den kompetente, analytiske, strategiske, med hårda fakta – och den du faktiskt ville vara – den fullt integrerade. Vad hände i mötet mellan två världar? Det västerländska överflödet i bjärt kontrast till fattigdomens ansikte? Det stora biståndsprojektets välmening och den känsla av hopplöshet som bor i vissa politiska motiv?”
Jag tittar på honom: ”Det visste jag inte då.”
”Någonstans inom dig visste du.”
Flera veckor av arbete. Jag såg ändå inte saken ett dugg klarare. Listan av både för- och nackdelar syntes oändlig. Jag tog ledigt, åkte till Hanoi, reste till Haiphong, såg kusten och de vackra platserna uppe i bergen. Till slut var det dags att åka hem. Jag sammanställde, jag vägde, jag kalkylerade och jämförde och skrev. Det blev en lång rapport, mycket lång. Jag beskrev allt det jag hade sett, allt jag tänkt och allt hört. Till slut var det dags att dra slutsatser. Fortfarande visste jag inte vilket ben jag skulle stå på.
Jag vaknade mitt i natten igen, och med samma upplevelse, samma som den första natten i Vietnam. Jag gick planlöst rakt ut i Stockholmsnatten. Det var bitande kallt. Och jag gick och jag gick och jag grät och jag grät … och det gjorde fruktansvärt ont.
Aaron tittar ut genom fönstret.
”Men du”, säger jag. ”Alla år som följde därefter. Herregud! Det är ju så länge sedan jag var i Vietnam! Alla gånger det hände här i Stockholm. Menar du att jag skulle ha kunnat fortsätta med det som jag gjorde?”
”Kanske. Kanske inte. Det skulle ha krävt en enorm förändring. Och inte bara av dig själv. Men du märker att sedan du tog de första stegen … anfallen finns inte kvar.”
”Jag skulle aldrig ha orkat.”
Aaron lutar sig tillbaka: ”Det vi är mest rädda för är vår egen styrka. Den som frigörs av att vi integreras som människor. När du släpper kontrollen, släpper rädslan och litar på känslan … du levlar upp.”
”Levlar upp?”
”Förlåt, det är ett av mina barns uttryck. Engelska: \’Level up\’. TV-spel, du vet, med karaktärer som tar utvecklingssteg och förändras till något nytt.”
Rapporten blev dålig, slutsatserna oklara. Jag lämnade ifrån mig den med en känsla av obehag och försökte glömma den. Det var dags att gå vidare. Nya spännande uppdrag väntade: handelspolitik, EU, Japan, USA. Ordning och reda. Struktur.
Aaron: ”Pressen av att slutföra ett omöjligt arbete!” Han slår ut med armarna. ”Emotionell stress!” Han knäpper med fingrarna. ”Existentiella förvirring. I ett avlägset land. Och dessutom i kombination med att alltför länge trycka ned obehagliga upplevelser och känslor. Voilà! Där har du den finaste myllan för panik, skulle jag säga.” Han lutar sig bakåt i fåtöljen. ”Harry Schein gav ut en bok en gång. Läste du den? Axplock från hans många tidningskolumner, med den något mal placerade titeln: Känslor och andra farligheter.” Han ser allvarligt på mig. ”Det där är så som vi ofta vill se det. Men känslor är verkligen inte farliga. Känslor är aldrig farliga. Det som är farligt är att inte bejaka dem, att inte låta dem komma fram i ljuset – det kan vara livsfarligt!”
Jag känner nästan hur allt väller upp inom mig i igen: ”Men varför här hemma? Och så länge efteråt?”
”Du hade brutit igenom en vall. Du kunde inte vända tillbaka. Men du var inte framme. Du var i en lång trång kanal, och du pressade dig vidare och vidare för att du måste vidare. Nästan som att födas igen. Men nu? Tro mig, du är i början av något helt nytt. Och du vet att kan skatta dig lycklig för att du fortsatte.”
På gatan utanför gråter jag. ”Känsliga ofarligheter”, mumlar jag, ”Förbannade känsligheter”, svär jag och vrider om titeln ännu ett par varv på Harry Scheins bok.
Vi kan räkna på det i det evinnerliga, vi kan analysera, systematisera, konkludera, argumentera, logiskt, rationellt, klokt och med stora portioner sunt förnuft. Men på samma sätt som det förhåller sig med oss människor, på samma sätt tror jag det förhåller sig med vårt samhällsbygge, med tekniken, med ekonomin och med politiken, såväl nationellt som internationellt … och med våra pappersbruk.
Om vi glömmer bort känslorna så går det åt pipan. Fredrik Lindström (ännu en gång) har formulerat det väl i en betraktelse över vår tid, och framhållit att det som i grunden bestämmer människan är hennes emotioner. Det är där vi existerar; inte i tanken, inte i logiken och inte i aritmetiken. Uttrycket ”den mänskliga faktorn” är avslöjande för vårt tillstånd – den där obehagliga närvaron av mänsklig dummyvariabel i det för övrigt precisa maskineriet.
Och denna insikt till trots, det är lik förbannat utifrån rationella utgångspunkter vi gör våra analyser och det är därifrån vi skapar vår värld. Tänk den ekonom som sa: ”Allt talar för att de här kalkylerna inte kommer att hålla. Jag avråder verkligen … men fan, det är en helt underbart crazy grej. Gör det!” Eller politikern: ”Nu har motståndarna gjort i brallorna. Vilket straffsparksläge! … men, hörni, vi skiter i det. Vi koncentrerar oss bara på vårt, det känns mycket bättre.” Eller juristen: ”Vi kan absolut inte ägna oss åt den här typen av verksamhet. Om vi går till aktieägaravtalet så stadgas det explicit … men, egentligen, vad fruktansvärt skönt att äntligen få göra något meningsfullt.”
Tänk om!
Tänk om vi tog för vana att alltid konsultera magen innan vi gick till beslut. Tänk om vi vågade avfärda eller bejaka en idé bara för att känslorna tilläts väga lika tungt: ”Jag kan känna, jag är inte rädd, jag kan känna, jag är inte rädd …”
Tänk åtminstone om.
Boktips: Isabella Lövin, Dött hav.