Jag vet inte om det är Maja Lundgrens fel, men på något sätt har August Strindberg letat sig in i mitt läsande och medvetande efter flera års frånvaro. Det sista jag minns var att jag läste Rosenlarv förlags feministiska omskrivning av Giftas II och nästan golvades av den humor med vilken de angrepp texten. Efter den läsningen känns det nästan lite löjligt att ta upp det igen, men jag tänkte ändå skriva något om den knepige modernistiske författaren som envisas med att sluta Sveriges kulturelit inom sin kappa.
Det är ändå många av Sveriges författare som vill bära den där kappan, inte enbart Maja Lundgren. Frågan är om den bara inte är lite för gammal och loppbiten för dem, även om många litteraturvetare tillber den som vallfärdaren en flisa från korset. Så hur förhåller man sig egentligen till Strindberg 2007? På mitt jobb har vi inkluderat Strindberg i vårt gallringsprojekt även om vi fruktar kontroversen. Gamla upplagors värde ifrågasätts, och dussintals böcker berövas sin ficka och plats i katalogen. Men de gamla böckerna väcker även ett intresse hos en ung läsare. ”Svarta fanor” till exempel, har jag lagt på min huvudkudde. Jag hoppas på en raljerande uppgörelse med riktiga eller upplevda fiender till den smått paranoida författaren, även om jag inte är säker på att språket håller måttet. Känns det igen?
Nu kanske även jag kröp in under den där gamla kappan.
Annars har jag tankarna på annat håll. Idag höll jag min första bokcirkel som moderator och ämnet var Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen”. Kanske den mest intressanta delen av diskussionen behandlade huruvida det var en berättelse om en privat relation mellan en dotter och hennes far, eller snarare en bok med politisk agenda där kollektivet manifesteras i karaktärerna. Jag tror att det ena inte utesluter det andra; det privata är politiskt.
En viktig bok i en tid då klasskillnader tigs ihjäl.