Uppdrag granskning gjorde härförleden en intressant djupdykning i arkiven och intervjuade några personer som var med vid de uppmärksammade ubåtskränkningarna i Hårsfjärden 1982.
Under fjorton dygn i oktober detta år pågick en intensiv ubåtsjakt alldeles i närheten av Musköbasen i Stockholms skärgård. Världspressen var samlad, jakten bevittnades från första parkett. Inkräktaren skulle tvingas upp, nu eller aldrig.
Ett halvår senare, våren 1983, levererade Sverige den skarpaste protestnoten till Sovjetunionen sedan Catalina-affären på femtiotalet. De bilaterala relationerna nådde fryspunkten.
Ett år före Hårsfjärden hade U 137 gått på grund utanför Karlskrona. Vittnesuppgifter om främmande undervattensverksamhet hade börjat strömma in redan före U 137. Efter Hårsfjärden fullkomligt exploderade de. Den svenska allmänheten och militären såg ubåtar överallt.
Flera kommissioner har utrett det inträffade. Den första, vars slutsatser var entydiga, låg till grund för protestnoten till Sovjet. Och slutsatserna i kommissionsrapporten i sin tur, baserades på en promemoria framtagen inom försvarsstaben.
De efterföljande genomlysningarna har varit betydligt mindre tvärsäkra. I allt väsentligt har de ifrågasatt de grunder på vilka Sovjetunionen pekades ut. Hade militären ens allvarligt övervägt att undersöka alternativen?
I gårdagens Dagens Nyheter uttalar sig dåvarande försvarsstabschefen Bror Stefenson om Hårsfjärden-incidenten. Det här är andra gången på mycket kort tid han känner sig föranledd att kommentera händelserna. Dagen innan uppdrag granskning sändes, skrev Bror Stefenson tillsammans med några kollegor en debattartikel i SVD, där de dementerade påståendet om Nato-inblandning. I den senaste artikeln hävdar Stefenson att ingen ubåt släpptes ut.
Många av de observationer som gjordes under Hårsfjärden-veckorna tyder på att det var fråga om väst-ubåtar. Vid en närmare granskning finns det nämligen nästan inget som talar för att det var fråga om Warszawa-pakten. Ubåtstorn, bottenprofiler, förekomsten av miniubåtar, ljudupptagningar – allt pekar västerut. Dessutom visade ubåtarna upp sig på ett synnerligen provocerande sätt: synliga periskop, antenner, torn, ja, till och med hela ubåtar vid ett par tillfällen. Varför? Ville de bli upptäckta? Ville Sovjetunionen bli upptäckt? Igen? Också detta år?
En ubåt blev med alla sannolikhet skadad den 11:e oktober. Ett grönt sinaleringsmedel släpptes upp till ytan. Marinens analysgrupp hävdade att det var bottenslam.
Enligt samstämmig information från flera personer på Mälstens minstation lyckades en ubåt ta sig ut också genom minspärren. Detta skedde natten mellan den 13:e och 14:e oktober. Orsaken? Mälsten hade fått eldförbud. Försvarsstabschef Bror Stefenson hade utfärdat flera sådana, under hänvisning till den civila trafikens säkerhet. Ljusförstärkande mörkerkikare ansågs inte tillräckliga, trots de testresultat som militär personal på plats kunnat uppvisa för att övertyga militärledningen om motsatsen. Från och med den 14:e oktober upphörde eldförbuden helt.
ÖB:s krigsdagbok från denna period är full av anteckningar. Märkligt nog saknas de sidor som skildrar dygnet då ubåten lämnade Mysingen. Ännu märkligare är det möjligen att dessa är de enda sidor som saknas i krigsdagboken. För övrigt saknas visserligen en del annan dokumentation också och bildmaterial. Varför? Det gör inte precis att dimmorna lättar.
För att citera utredaren Rolf Ekéus ord ur den senaste kommissionens rapport: ”Jag tvingas, tyvärr inte för första gången under denna utredning, notera att fysiska bevis – i detta fall vattenprover och protokoll över provanalyser samt fotografier – inte hanterats av försvarsmakten med den omsorg, som vore påkallad.”
Jag tänker på några av Dag Hammarskjölds ord som åter gör sig påminda. I de privata dagboksanteckningarna, senare publicerade i boken Vägmärken, skrev han: ”Den farligaste lärdomen: hur vi kan tvingas att undertrycka sanningen för att hjälpa den till seger. Om detta är vår plikt i den roll som ödet givit oss, hur rak måste inte vår kurs vara om vi inte skall gå under.”
P.S.
För den som är extra intresserad rekommenderas svt.se Uppdrag granskning 3:e oktober. Se särskilt ”Webbextra: Emil Svensson om analysgruppens slutsatser”.