Måndag kl 12.34

Burma: En frihetsrörelse slås ner, brutalt. Makthavare sitter kvar, på pengar, på vapen.
Omvärlden: Reaktion. Aktion. Enskilda i solidariska färger, Säkerhetsrådet i möte, och EU. Upprördhet över senkommet stöd och otillräckligt, och över stormaktens retorik att beklaga men inte fördöma.
Frågorna: Vad gör vi? och Hur?

Diplomaterna har hektiska dagar. Utkast skrivs och skrivs om. Resolutionstexter föreslås och förkastas. Politiker förhandlar och kohandlar, uttalar sig eller låter bli. Burma är långt borta, EU:s handel liten. Var ska vi slå till? … timmer, ädelstenar, metaller … Det räcker inte. Olja och gas? Mhm … som omfattar även våra egna investeringar? Men inte de som redan har gjorts, väl? Herregud!

EU:s handel är liten. Men grannländernas …
Diplomaterna har hektiska dagar, en svårnavigerad färd mellan aspekter: Stormakten måste påverkas. Stormakten måste fås att agera. Absolut! Det vi kan göra på egen hand blir bara ett slag i luften. Men en stormakt som ställs mot väggen …?
Tyckare skramlar med vassa vapnet: inget OS! Politikerna hukar sig.

Jag tänker att allt är sig likt. Vi reagerar med äkthet och vi berörs. Vi kräver förändring och upprörs: av döda i floden, som strävat efter en självklar sak; av ondskan i uniform, alltid.
Men världen styrs inte av moral, utan av intressen! Det gäller även dem som indigneras just moraliskt – och särskilt dem som satsat stort, de vill ha något tillbaka jämt, inte sporadiskt.

Jag tänker om mig själv: snart är bilderna från TV:n borta, snart skrivs inget i tidningen mer. Om Burmas väl? Mitt ansvar? Måste jag tänka på vad jag köper, vem det kommer till del? Någonstans går det en gräns. I tiden. I rummet. Jag förtränger det, långsamt, och upprörs över något annat som sker.