Jag sitter framför den tomma skärmen med saltvatten i ögonen. Norr om Dalälven snöar det. Det är något med dopaminet. Hösten.

Då ringer min kompis Hanna:
– Hej, jag tänkte dra ned till Rålambshovsparken och blogga, ska du med?
Jag följer med. Jag tar på mig gummistövlarna och vi träffas utanför det igenbommade kaféet och bloggar bort till hundrastplatsen. Där bloggar vi pinnar, kastar dem och bloggar åt varandra; springer i det blöta gruset, bloggar i vattenpölarna och rakt ut i luften, bloggar upp och ned i lönnen medan kajorna skränar, kraxar och förökar sig. Sen hittar vi bloggplatsen vid dagiset och Hanna klättrar upp i bloggbanan men jag vågar inte utan står kvar nedanför och väntar. Hon lyfter armarna och skriker och när hon kommer ner bloggar jag emot henne och sen vågar jag också och vi bloggar tillsammans tills solen går upp och bloggen spricker men det gör ingenting för då är det vår och Riddarfjärden glittrar som fönstren på ett kallbadhus.