I ett sista desperat försök att lära mig blogga ägnade jag gårdagen åt att läsa andras bloggar. Jag tror att jag nu förstått principen, eller principerna; det finns nämligen varianter. Då jag är extremt konflikträdd, och frikostig, skriver jag något för alla:

Variant 1: Inför republik! Sverige är en demokrati, där folket väljer styre. Därmed ska folket i demokratiska val även välja den statschef de önskar. Offentliga ämbeten måste tillsättas på meriter och inte på börd. I en monarki uppkommer det dessutom alltid en anda av undersåtlighet, som inte är fria medborgare värdig. Kring konungen med Guds nåde och hans anförvanter har i alla tider uppblommat en rik flora av servilitet och inställsamhet, kryperi och allsköns fjäsk. Underkastelsekulten gör monarkin otidsenlig och motbjudande. Fullborda demokratin – inför republik!

Variant 2: Idag vaknade jag 09.35. Till frukost åt jag en tallrik lättfil med Axa:s fruktmüsli. När jag tog den femte tuggan kände jag att en av havreflingorna var mycket hårdare än de andra, att den rostats för länge eller var för gammal; den plockade jag ut ur munnen och placerade på sidan av tallriken. Jag sköljer alltid porslinet noggrant innan jag stoppar in det i diskmaskinen. När jag sen lade mig på soffan för att läsa morgontidningen halkade tröjan upp en bit över magen och jag upptäckte att jag hade lite blått ludd i naveln. Jag tog det mellan fingertopparna och tittade på det, sträckte mig efter läsglasögonen på soffbordet och granskade luddet ordentligt. Det var blått och poröst, väldigt likt det man plockar bort från filtret när man torktumlat. Sen slog det mig att det ludd man hittar i naveln alltid är blått och att detta är ett mysterium. Även om du har en gul T-tröja, eller en röd jumper, blir navelluddet alltid blått. Finns det en naturvetenskaplig förklaring till detta? Kanske har fysikerna haft fel när de sagt att det är vitt som består av alla färger, kanske är det blått, kanske står vi inför ett paradigmskifte. Eller är det Guds sätt att säga att det finns en bit av himlen i oss alla? När jag hade tittat klart på luddet sprätte jag iväg det bort under teven. Till lunch åt jag rimmat sidfläsk, Findus pulvermos och rivna morötter.

Variant 3:

Hit når hennes röst
som hissen genom ett höghus,
linbanan ut över sin svindel
och handen in i sin hand.

Hennes kärlek rör sig som nya rökar.
Hennes tankar skimrar som dagbarn.

Innan jag publicerar ringer jag min kompis Lukas och hör om det verkligen blivit ett blogginlägg den här gången. Han säger att det börjar likna något men att det är helt fel att skriva om sitt bloggande medan man bloggar, att variant 1 visserligen är ett helt okej blogginlägg men att det är fantasilöst att bara sampla Vilhelm Moberg och Niklas Ekdal på det där sättet och han menar att jag genom min ofta ironiska ton kanske får läsaren att tro att jag egentligen är för monarkin, vilket ju vore förödande; variant 2 tycker han är föredömligt självupptagen men värjer sig mot de religiösa flummerierna; riktigt förbannad är han bara på variant 3 och skriker att det är en kupp, att jag gör våld på genren, att Pär Lindberg skulle bli skitförbannad om han visste att jag använder en av hans dikter på det här sättet, att var sak har sin plats och att poesi inte låter sig bloggas.